Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10. November 1939 - Strindbergssamlingarna i Kungl. biblioteket, av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERGSSAMLINGARNA
tänkt i analogi med Nietzschearkivet i Weimar,
som stiftats 1896 och utvecklats till en
medelpunkt för Nietzscheforskningen. Ett upprop
till bildande av en dylik institution utfärdades
någon tid efter Strindbergs död, men
mottagandet var tämligen kyligt. Ett antal
manuskript och brev, som tillfälligtvis funnos att
tillgå i marknaden, blevo visserligen inköpta för
arkivets räkning, men arbetet avstannade snart,
och brist på medel hindrade sedermera dess
effektiva återupptagande.
De stora samlingar av litterära utkast,
anteckningar, excerpter m. m., som vid
Strindbergs bortgång funnos i hans bostad, kommo
således från början att disponeras efter andra
linjer. Det var arvingarnas önskan, att Strindberg
skulle hedras på ett alldeles särskilt sätt,
påtagligt för alla, och av denna anledning bestämde
de, att inredningen i hans arbetsrum i sin
helhet skulle överflyttas till Nordiska museet och
där uppsättas som ett värdigt minnesmärke över
diktaren. Uppslaget till denna bestämmelse
kom tydligen från de åtgärder, som vidtagits
med Viktor Rydbergs arbetsrum, och tanken
bakom det hela var att åt den i livstiden ofta
så hårt bedömde Strindberg hävda en
ställning, analog med den som kommit den
allmänt beundrade Viktor Rydberg till del. Denna
bestämmelse medförde också den
konsekvensen, att Strindbergs boksamling och hela
mängden av hans skriftliga kvarlåtenskap likaså
blevo Nordiska museets egendom och så
småningom överflyttades dit.
Nordiska museets dåvarande chef, dr Gustaf
Upmark, ansåg sig emellertid, överhopad av
administrativt och musealt arbete som han var,
ur stånd att taga direkt befattning med
ordnandet av hela det ofantligt omfattande
litterära material, vilket sålunda kommit att
tillföras hans institution. Då han ej heller inom
sin tjänstemannastab disponerade någon
biblio-teksmässigt tränad kraft, som kunde ägna sig
åt arbetet, kom detta genom omständigheternas
makt att övertagas av en av Strindbergs
personliga vänner, professor Vilhelm
Carlheim-Gyllen-sköld, bekant som framstående fackman på den
jordmagnetiska forskningens område men utan
varje förtrogenhet med biblioteksteknik och
handskriftsforskning. Hans tvivelsutan
uppriktiga beundran för Strindberg tog sig ytterst
egendomliga former, i det att han nämhgen
redan från början av sitt arbete visade sig
betrakta varje försök att i forskningssyfte
utnyttja de i hans vård lämnade papperen som ett
helgerån. För rätta sättet att ordna
handskrift-terna hade han på egen hand gjort upp ett
ytterst sällsamt system, vars principer han
ogärna ville meddela någon annan. Så mycket
var i varje fall klart, att innan han slutfört
arbetet med papperen, kunde ingen annan få
tillgodogöra sig deras innehåll. Gjorda försök
avvisade han under den motiveringen, att varje
utlämnande av enskilda delar av samlingen
skulle rubba de av honom fastställda
ordningsprinciperna och därmed äventyra
samlingens organiska bestånd.
På detta sätt förblev Strindbergssamlingen
hermetiskt avspärrad från varje insyn under
många år framåt. Ej ens en forskare av så
otvivelaktig vederhäftighet som Erik Hedén
lyckades få se något av handskrifterna, då han
utarbetade sin synnerligen värdefulla, 1921
utkomna monografi över Strindberg. Emellertid
hade en mera allmän uppmärksamhet riktats
på professor Carlheim-Gyllenskölds
handha-vande av sin uppgift genom de två band
otryckta Strindbergsskrifter, som han åren 1918
—19 utgivit. Dessa visade sig vid kritisk
granskning vara alster av den mest hopplösa
utgivardilettantism; varken funnos där
uppgifter om grunderna för urvalet eller om
handskrifternas beskaffenhet, och ej heller hade
utgivaren på minsta sätt kommenterat de till
största delen fullkomligt osammanhängande
fragment, som han publicerat. Kritiken blev
också mycket skarp, och då något år senare
716
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
