- Project Runeberg -  Nordisk familjeboks månadskrönika / Andra årgången. 1939 /
781

(1938-1939) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. December 1939 - Kampen mot skadeinsekter. Den biologiska metoden för deras utrotning, av Ivar Trägårdh

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SKADEIN SEKTER

utom en lämplig miljö tillräckligt med föda för
att kunna växa upp och hinna fortplanta sig
och placera avkomman i en för denna lämplig
miljö, där den kan finna sin föda. Men då
djuren i allmänhet inom ett visst område år
efter år uppträda med i det närmaste samma
frekvens, är det uppenbart, att de i allmänhet
trots sin stora fruktsamhet ej lyckas mera än
bibehålla sin numerär. De utsättas för en
mördande decimering på ett eller annat sätt, så att
blott ett ringa fåtal, i regel ej högre än
föräldragenerationen, når könsmoget stadium. En
djurarts (och naturligtvis även en växts)
förökningssiffra är i själva verket resultatet av
en intensiv kamp mellan vad man skulle
kunna kalla dess egen potentiella
förökningsförmåga eller, som man brukar säga, dess b i
o-tiska potential och den omgivande
yttervärldens, såväl den levande som den döda,
motstånd mot denna förökningsförmåga.

Särskilt inom den praktiska entomologien
har man under de senaste decennierna haft
rikliga anledningar att sysselsätta sig med
denna kamp mellan de uppbyggande och de
nedbrytande faktorerna i skadeinsekternas liv.
Företeelsen är för övrigt naturligtvis av universell
natur och gäller därför även människan. Men
då insekterna särskilt blivit föremål för
undersökningar över anledningen till att den
faktiska förökningssiffran ligger så långt under den
potentiella, skall jag i det följande endast
sysselsätta mig med dem. En insekts biotiska
potential bestämmes av en mängd olika
faktorer, bland vilka de viktigaste äro antalet ägg,
antalet generationer samt den s. k. könskvoten,
varmed menas förhållandet mellan hanar och
honor. Dessa begrepp torde ej tarva någon
närmare förklaring; om könskvoten är 0,5,
betyder det, att hanar och honor äro lika många.
I dylikt fall äro blott femtio av hundra djur
honor; är den däremot 0,96, äro av hundra djur
96 honor, vilket givetvis innebär en större
förökningspotential.

Men den biotiska potentialen motväges av en
mängd nedbrytande krafter, ogynnsamt klimat,
brist på näring och icke minst den härskara av
fiender av olika slag, vilka livnära sig av
insekten i fråga. I detta ständiga växelspel kan
det hända, att en eller ett par av de negativa
faktorerna sättas ur spelet, och då rubbas
omedelbart den visserligen mycket labila
jämvikten, och en massförökning av insekten kan
inträda. Detta kan ske på en mångfald olika
sätt. Ena gången fördubblas t. ex.
barkborrarnas yngelmöjligheter i ett slag genom en
stormkatastrof, en annan gång är det kanske
skogsmannen själv, som genom olämpliga åtgärder
direkt skaffar sig en massförökning på halsen.

Men i intet fall har denna jämvikt rubbats
mera, än när en insekt kommit över till ett
annat land, utan att dess fiender kommit med,
samt där funnit lämpligt klimat och lämpliga
näringsväxter. Först då har det på ett ytterst
handgripligt sätt blivit klart för människan
hur enorm insekternas förökningsenergi i
själva verket är. Men sedan man efter ett antal
mycket dyrköpta erfarenheter fått klart för
sig anledningen till att dessa immigranter likt
en förhärjande farsot svepte över sitt nya
fosterland, var också botemedlet funnet,
åtminstone i teorien; svårare var det att omsätta
denna kunskap i praktiken. I många fall har det
emellertid gått, och då dessa tilldragelser äro
av den storleksordning, att länders väl och ve
berott på en lycklig utgång av striden, skall
jag i det följande lämna en skildring av ett par
av de mest anmärkningsvärda fallen av denna
biologiska metod att mot skadeinsekterna
använda deras egna fiender.

Första gången den biologiska metoden
till-greps var i Kalifornien. Omkring år 1868 hade
en av apelsinodlingens värsta fiender, en
sköldlus (Icerya purchasi), inkommit till
Kalifornien. Den spred sig med förfärande hastighet,
betäckande fruktträdens stammar med sina
vaxbeklädda sköldar och sugande safterna ur

781

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:25:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfm/1939/0825.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free