Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vid Engelbrekts graf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID ENGELBREKTS G I! AF.
13
Erik, och kom sedan och säg mig, om någon skall finnas
mäktigare än du i Sveriges rike.»
»Hjärtans kära syster, I viljen mig väl, och jag tackar
eder», genmälde en manlig stämma, men mera dämpad, »men
mitt goda svärd skall nog skapa min lycka eder klenod
förutan. Edra goda råd äro mig dyrbarare än det kostbara
smycket, och de stå mig ju alltid till hands!»
»Förakta icke, Erik», återtog den förra stämman, »det
ligger en underbar kraft förborgad i smycket. . . och du skall
bära det, och sedan skall du rida ner den stolte marsken.. .
Jag är det på spåren och jag skall skaffa dig det. . . du kan
lita på mina ord.»
Därefter blef det tyst, och Nils Bosson hörde steg, som
aflägsnades från kyrkan åt motsatt håll. Men han hörde
äfven ett kort, dämpadt skratt från ett utsprång af
kyrkomuren, och han tyckte sig skönja fliken af en hvit mantel.
Detta upplyste honom på en gång om, hvilken den ene af
de samtalande var, och påskyndade hans inträde i kyrkan
för att undslippa ett möte med den skrattande riddaren.
Besynnerliga tankar uppstego i ynglingens själ, medan
ban gick fram i det tysta, dunkla templet, som endast
upplystes af några vaxljus vid ena sidan af högkoret. Utan
tvifvel var det Engelbrekts graf, och ditåt riktade ban sina
steg. Ju mera han nalkades detta ställe, desto mera
undanträngdes de tankar, som de nyss hörda hemlighetsfulla orden
framkallat, hans själ fylldes af andra bilder, och hans hjärta
klappade allt högre.
Minnena från de sist förflutna åren trädde fram för
honom, och hans såg klarare än någonsin sina sammanträffanden
»med den litsle mannen», hvars stoft han nu beträdde. Löftet,
som han gaf honom vid aftagsvägen till Skälnora, då
Engelbrekt så bittert hånades af de förnäma herrarna, företrädesvis
af herr Ture Turesson (Bjelke) och af Nils’ egen farbroder
herr Nils Stensson (Natt och Dag), löftet att aldrig draga
sitt svärd för en sak, som ej var Sveriges allmoges, — det
stod så lifligt för honom, som om orden nyss undsluppit hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
