Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Vid Engelbrekts graf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
NILS BOSSON STURE.
läppar, och vid det fasta beslut, som brann inom honom att
blifva detta löfte trogen, rann där upp en så obemängd inre
frid, att han tyckte sig liksom känna, huru han fördes inom
närvaron af goda andar.
Han knäppte i from andakt tillsammans sina händer och
föll pä knä samt bad till Guds moder och S:t Erik konung
samt äfven till Engelbrekt, att de skulle föra hans varma
böner inför Guds tron och föra honom tillbaka mod och kraft
att kämpa för det goda och ädla och vandra en rättsinnig
riddares väg genom lifvet.
Ljudet af häftiga piskslag väckte honom ur hans bön.
Stället där han befann sig lag något åt sidan om grafven
och utom omkretsen för det starkaste ljusskenet från de
omkring densamma brinnande vaxljusen. Denna omständighet,
men ännu mera sinnesstämningen hos den man, hvilken nu
invid själfva grafven lag på knä och obarmhärtigt gisslade
sin nakna rygg, hade låtit honom förblifva obemärkt.
Mannen vid grafven var klädd i pilgrimsdräkt, och han
hade lagt hatten och stafven vid sidan om sig och kastat af
sig kåpan, så att skuldror och rygg voro obetäckta. Sedan
han slagit sig, så att bloden framsipprade i långa strimmor,
sammanknäppte lian sina händer och föll med sitt ansikte
ned mot stengolfvet utstötande hjärtslitande suckar och
däremellan hastiga och af en häftig gråt afbrutna meningar.
»Ye mig, ve mig, eländige», framstönade han, »att jag
så skulle glömma ära och tro . . . huggormens like är jag, ve,
ve . . . och med giftig tand högg jag den gode i hälen . . .d
Och så fattade han åter den förfärliga gisslan och
vrålade som en vansinnig, under det de hvassa spikarna höggo
in i hans kött.
Nils Bosson stod darrande af rörelse och kunde icke slita
sina ögon från botgöraren, hvars ånger uttalade sig på ett
otvetydigt sätt, och hans rörelse tilltog, när han i den
olyckliges drag tyckte sig igenkänna sitt syskonbarns, mördarens,
Magnus Bengtssons.
»Min gärning är svart som natten», fortsatte den olyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
