Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Sjöröfvarens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖRÖF VÅRENS DOTTER.
29
Uppe i sälen var allt så tyst och stilla. Fru Karins
små tärnor sutto bleka om kind och arbetade, men de
vanliga glada sångerna, som brukade åtfölja deras arbete, när fru
Karin själf var med, hördes icke, och, när den höga, barska
skepnaden af fru Bengta steg in i salen, flögo de upp som
skrämda dufvor.
»Har någon varit inne hos fru Karin i dag?» sporde fru
Bengta hvasst.
»Nej, ädla fru», svarade den äldsta bland tärnorna, »vår
kära fru har sofvit hela morgonen och sofver ännu!»
»Sofver . . . hm; det är godt, barn . . . och hvem har varit
inne hos henne under min frånvaro?»
»Ingen utom hennes broder, den stränge riddaren herr
Bo, samt fru Märta och unge herr Svante . . . och det har icke
gjort henne något men; hon har känt sig bättre än på mången
god dag, och i går, när riddar Bo drog härifrån, sade hon,
att hon ville flytta hit ut som i dag och höra oss sjunga
till vårt arbete, för det längtade hon efter, det var så länge
sedan, sade hon ...»
»Godt, godt. . . vänten mig här, Nils Bosson, jag måste
förbereda din moder!»
Yid hon sade detta, gick hon in i ett angränsande rum
och försvann. Det dröjde en god stund, innan hon åter lät
höra af sig, och de båda bröderna ställde sig vid ett af
fönstren, som voro öppna, så att luften fritt kunde spela genom
rummet. Nils stödde armbågen mot den djupa fönsterkarmen
och lutade hufvudet mot handen, under det han lät ögat
öfverfara stranden och sjön, som låg så djup och blå i
skuggan af det höga, skogklädda berget pä andra sidan. Tonerna
af vallpigans sång i skogen summo öfver sjön och nådde hans
öra, och vid de gamla välkända ljuden var det, som om sjön
stått full af de underskönaste hägringar från hans
barndom. Han såg sin fader och sin moder, och den gamle
morfadern, riddar Sven, med det långa silfverhvita skägget och
den kärfva uppsynen, men hvars hand dock smekte hans
kind.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
