Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Sjöröfvarens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖRÖF VÅRENS DOTTER.
31
»Hvad menar du, Helga? ... du liar då goda saker att
förtälja om honom . . . huru syntes det min fader om
honom?» «■
»Jag vet knappt, om han varit eder fader, riddar Bo,
till synes . . . märkligt nog, har han knappast visat sig här
på gården, annat än när fru Bengta varit hit att vänta, utom
när han först kom, det kan nu vara tre år sedan, och då
kände honom ingen, utan fru Karin allena, och hon grät om
kvällen, men hon var så själaglad tillika, och sedan dess har
det alltid varit, som om smärtorna stillat af, när den gröne
riddaren kommit . . .»
»Han plägar då vara inne hos min kära moder?»
»Ja plägar han så . . . och just som han tager i dörren
till fru Karins rum, är det som om jag ville känna igen
hans ansikte, men när han så vänder sig om, så är han sig
lik igen och skrattar i sitt borstiga skägg.»
»Yet fru Bengta af, att han besöker min moder, och hvad
säger hon väl därtill?»
rHon känner det intet af. . . Irar själslös ban synes, så
har han förstått att välja sin tid.»
Ku öppnades dörren till fru Karins rum, och fru Bengta
visade sig på tröskeln, stel och hemlighetsfull, vinkande
befallande med handen. Kils lämnade mor Helga och gick med
snabba steg mot dörren, där fru Bengta vek undan för
honom, hvarpå han hastigt slöt till dörren.
Där inne var det mörkt som i en graf. Allt dagsljus
var utestängdt, och tvenne tjocka vaxljus brunno på bordet
vid den stora sparlakanssängen, mot hvars guldfransar
ljusstrålarna bröto sig liksom mot ättevapnet, hvilket var
uppsatt midt på sängens framsida, där sparlakanen möttes.
I bakgrunden af den stora sängen visade sig ett blekt,
hålögdt och aftärdt ansikte, och en vissnad hand vinkade matt
den inträdande till mötes, medan ett svagt glädjeskimmer
liksom omgöt den sjukas heja anlete.
Nils sjönk ned på knä vid sängen och öfverhöljde den
framräckta handen med kyssar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
