Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Krämarsvennerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
NILS BOSSON STURE.
anmärkningen inverka pä sig, »se nu, fast det står och väger,
så lutar det väl dock ditåt, att marsken är eller blir den
mäktigaste mannen i Sveriges rike, sedan Engelbrekt är borta,
och de dyrbara skänker ban gaf de främmande sändebuden i
Yadstena göra nog sitt till att stadga de främmande herrarne
i deras goda tankar om honom . . . och därför ville de
utländska herrarne stå väl hos lilla jungfru Brita, ty hon skall
vara marskens ögonsten, och så blefvo de så mörka i hugen,
när de sågo den glädje, som Nils Bossons blommor väckte
hos henne, och fru Cecilia log därvid . . . Men så kom karmen
upp på backen, och där stannade han en stund för att rasta
och för att invänta de öfriga herrarne, hvilka i sakta mak
kommo uppridande och likaledes höllo för att rasta . . . Då
skrek jungfru Brita plötsligt till och såg förtviflad ned åt
sidan om vägen, som här gränsade till själfva backsluttningen,
hvilken nästan tvärbrant sänkte sig ned till en djupt under
fötterna liggande dal. Sluttningen var gräsbevuxen ända
igenom, och här och där växte ett träd . . . det såg ut, som om
någon väg fordom gått fram där genom skogen, fast den väl
icke varit begagnad af vanliga människor.»
Oaktadt den nägot utdragna berättelsen, kunde icke den
brune låta bli att lyssna därpå, och han gjorde det till och
med icke utan ett visst deltagande, fast han litet emellan
satte handen öfver ögat och såg ut åt fartyget. Där låg dock
ännu båten fastgjord vid relingen, och sannolikt var det denna
omständighet, som tillät honom att så tålmodigt afhöra hvad
den blåklädde hade att förtälja.
»Och nu skulle det kanske falla dig in att vilja komma
något närmare slutet af din berättelse, Birger!» sade han,
men med en förtrolig, och nästan skämtsam ton.
»Ja, vi äro nu där», vidtog Birger. »Flickan hade suttit
och lekt med blommorna . . . jag såg alltsammans belt tydligt
. . . och hon hade stuckit dem i en stor och tung guldring,
som hängde i en fin guldked omkring halsen, och liksom om
hon icke velat, att någon skulle se, huru omsorgsfullt hon
sökte bevara blommorna, stack hon både ring och blommor i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
