Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SILFVERIIÄTTAN.
75
hüfdes väl denna våldsamhet, då de väl visste, att de blott
behöft upplysa honom om verkliga förhållandet, så hade ban
ej blott frivilligt, utan med tacksamhet följt dem. Här
stannade hans tankegång. Detta spörsmål kunde ban ej besvara.
Han vände sig till den öfver förväntan meddelsamme mäster
Bartel för att vinna klarhet äfven härutinnan, men nu var
denne alltför mycket upptagen med sitt fartyg och dess
skötsel vid den allt mer tilltagande stormen.
Något, som tillika i hög grad förundrade honom, var
därjämte den omständigheten, att han icke sett en skymt af
dessa män, hvilka fört honom ombord till mäster Bartel.
Hvilka voro dessa män, och hvarför höllo de sig dolda?
Äfven dessa frågor voro för honom olösliga gåtor. Han
antog till en början, att denna hemlighetsfullhet var blott och
bart en tillfällighet, och ban beslöt att hålla troget utkik
på däck, men timme gick efter timme, och han fann snart
följdlösheten af sin spejning i detta afseende. En gång, då
han händelsevis kom att luta sig ned, såg han längst bort
i fören ett hufvud skjuta upp och därefter en skulderbred
manskropp höja sig så pass mycket, att utsikten öfver bogen
blef klar bortåt kungsskeppet till, men synen försvann lika
hastigt, som den visat sig. Han tyckte sig i hufvudets
ställning vilja igenkänna den blå krämarsvennen, men när han
kom fram till stormasten och ytterligare lutade sig ned för
att taga mannen bättre i sikte, sjönk denne ned så ljudlöst,
som om det varit en skugga eller den mörka fliken af en
segelduk. Nils skyndade väl fram till den på detta ställe
befintliga skeppsluckan, men denna var stängd, och därunder
var det alldeles tyst, för så vidt som den dånande stormen
eljest tillät att uppfatta de ord, som kunde växlas.
Fram på eftermiddagen växte stormen till fullständig
orkan. Det kungliga fartyget hade långt för detta förlorats
ur sikte, ehuru visserligen mäster Bartel försäkrade, att han
såg masttopparna mellan brottsjöarna, och att junker Nils
så länge kunde vara lugn.
»Häller det i en stund på detta viset», sade han, medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
