Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I SÖDERKÖPING.
121
Först efter midnatt släcktes ljuset i lians rum.
Yid samma tid vräktes ett fartyg af skyhöga böljor mot
Södermanlandsskären. Det var som en jättestor likkista,
hvilken blifvit kastad från våg till våg, tills den slutligen
fullkomligt redlös slungades mot klipporna. Ett förfärligt skri
öfverröstade för en stund stormens dån, därpå följde ett brak,
som om den stora likkistan krossats sönder mellan ett par
ännu större jättekäkar, en väldig våg reste sig, för att
liksom bevittna den hemska tillintetgörelsen, och föll öfver
klipporna och deras byte med ett raseri och en våldsamhet utan
like, och så var allt som förut. Våg på våg följde, reste sig
i höjden och blickade fradgande af raseri öfver klipporna, om
icke något skulle blifvit lämnadt åt dem, och sjönko därpå
åter i djupet, dragande med sig en planka, en skeppsrå eller
liket af en människa. Men för hvarje våg, som sjönk, reste
sig en ny, och hvar helst en man syntes kämpa för lifvet,
där blef vågen så mycket högre och vildare, tills hvarje lif
var släckt och hvarje spår af det förolyckade fartyget
försvunnit.
Endast några högst få lyckades rädda sig med tillhjälp
af kringdrifvande plankor eller annat skeppsvirke till någon
obebodd holme, men blott för att gå en ännu grymmare död
till mötes. Ty stormen snarare till- än aftog, och så länge
var det ej att hoppas på någon hjälp från land. En eller två
drefvos mellan skären och uppkastades halfdöda på fastlandet,
där de träffades af fiskare i morgongryningen och funno så
sin räddning.
Solen gick blodröd upp och kastade sina strålar öfver
det vilda, upprörda hafvet, hvars vågor tycktes resa sig för
att springa bort från den mörka jorden och försvinna, liksom
molnen på himmelen jagades bort och försvunno för den
hvi-naude stormen. Men vågen är fängslad vid jorden med starka
band; huru spänstig, huru kraftig och stark hon än reser sig
mot höjden, foten skakar dock förgäfves sina bojor, och hon
blir kvar, — medan rymdens fria barn, huru tunga och
svarta de än hängt där under natten, fly bort, lätta och luf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
