Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150.
NILS BOSSON STURE.
Dag), marskens svåger, Stegeborgs slott och län. Men
härutinnan misstog ban sig. Broder Svensson kände sig djupt
kränkt, da lian såg både sig och Erik Puke fullkomligt
förbigångna vid fördelningen af länen, och lians förbittring
("|kades allt mera under dagens lopp, då allt som timade tycktes
uppenbarligen visa, att den sak, för hvilken ban varit
verksam, sköts at sidan och öfvergafs.
Sedan slottslänen voro utdelade och de nya länsherrarna
gått eden, uppträdde drotsen och anklagade efter en lång
inledning, lierr Erik Puke för stora begångna våldsamheter
samt kräfde på honom ingenting mindre än dödsstraff. En
allmän tystnad uppstod i salen, och när herr Erik
framkallades att svara till de gjorda beskyllningarna och med stolta
och häftiga steg närmade sig bordet i ändan af salen, där
marsken och drotsen sutto, kände alla de närvarande samma
tryckning som strax före utbrytandet af ett åskväder. Själfve
drotsen slog ned ögat och säg på bordduken framför sig.
medan Eriks flammande blick tycktes vilja försmälta honom.
Men herr Erik hade fa vänner i denna samling. De flestas
blickar uttryckte illvilja och hat och en viss tillfredsställelse
att nu få läska dessa känslor, hvilka sa länge måst betvingas
i djupet af deras hjärtan, allt för det anseende, riddaren
åtnjöt, och den säkra grund för sin makt. som han ägde i
allmogens kärlek. Alla dessa trodde sig hafva någon skymf att
hämnas, någon kränkning af deras egen höghet att straffa.
Visst är ock, att den häftige, frimodige och obetänksamme
Erik genom blotta sitt sätt skaffat sig fiender på halsen at’
alla dem, hvilka dels icke kunde lida, dels missförstodo hans
fria, manliga, öppna väsen. Det fanns icke en i hela denna
samling af herrar, som icke kände, att den hetlefrade
riddaren nu skulle ohjälpligen fördärfva sin sak genom den
hejd lösa vrede, som man säg brinna i hans öga, darra på
hans läpp.
Dock fanns det en, som icke ville lata det komma sa
långt, och det var Karl Knutsson.
Han uppträdde och förde Eriks talan, innan denne ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
