Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MOEGON HOS KA EL KNUTSSON.
161
Orolig gick Karl Knutsson fram och åter i sitt rum.
Väl betänkte han i sitt sinne allt, som hade tilldragit sig
under de föregående dagarna och senast efter mötets slut
dagen förut. Han stannade litet emellan, än framför den
stora spiseln, där kertilsvennen uppgjort eld i den tidiga
morgonen, än framför ett af fönstren, hvars förhängen hindrade
dagern att infalla. Men ingenstädes blef han länge stående,
utan liksom jagades från det ena stället till det andra. De
bibliska bilderna, hvilka voro invirkade mellan
blomster-rankor i de rundt omkring väggarna upphängda tapeterna,
tycktes med undrande ögon blicka ned på rummets herre,
hvars irrande blick icke kunde finna något mål att hvila på.
Men plötsligt stannade han och lyssnade. Steg af en,
som närmade sig hans rum, hördes, först mattare och aflägset,
så allt starkare, tills slutligen en hand fattade dörrlåset.
Ögonblicket därefter steg en äldre man öfver tröskeln.
Det var marskens hofmästare, en gammal trotjänare,
hvilken kände alla släktens förhållanden och var den med lif och
själ tillgifven.
Marsken fäste sina ögon med orofull spänning på
hof-mästaren, som sorgsen skakade sitt grå hufvud, i det han
sade:
»Obeveklig, herre, är den -stränge riddaren . . .»
»Obeveklig?» upprepade marsken, »obeveklig, säger du ...
har ban då rätt uppfattat ditt ärende?»
»Fullkomligt!» svarade gråhåringen, »och han kallar det
vankelmod af eder. . . Jag bad och besvor honom, men ban
log åt mig, klappade mig på axeln och sade: ’Broder
Svensson håller sin riddareära högre, än att han genom en neslig
flykt skulle sätta en evig skamfläck på henne! det kan du
hälsa din herre’. .. En ståtelig riddare är det, marsk, det
säger jag, så gammal jag är, och gärna hade mina
gamla-ögon sett, om den kalken kunnat tagas ifrån honom, som I
nu räcken honom . . .»
»Huru synes dig, gamle? ... har jag kunnat handla
annorlunda, eller har jag mera att bjuda den stolte riddaren?»
Guldhalsbandet. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
