Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BKUD OCH BRUDGUM.
191
sig. Knappast skulle hon dock dristat sig till att i ett ärende
sådant som detta öppna sin mun mot sin husbonde, om icke
jungfru Karin varit henne kärare än till och med husbonden
själf, och om hon icke dessutom vetat, att hjärtat i botten
var godt som guld hos riddar Karl, huru bister än ytan
kunde vara. I detta fall bedrog hon sig dock. Hennes ord
gjorde ett alldeles motsatt intryck på riddaren.
Han kastade hufvudet tillbaka och såg på henne med
en blick, som så när hade förstummat henne. Men en blick
på Karin fördubblade hennes mod, och hon såg riddaren strängt
tillbaka i ögat.
»Ja, det säger jago, yttrade hon, »och Gud sig förbarme,
riddar Karl, om I tillfogen edert eget kött och blod ett ondt,
som icke i tiden kan botas ... I krossen därmed edert eget
hjärta, riddare; tro mig, jag känner både eder och blomkind.»
En stund stod riddaren stilla och endast betraktade
trotjänarinnan, men gradvis och ljungeldssnabbt växlade uttrycket
i hans anlete från förvåning till vrede och harm. Han slog
häftigt tillsammans sina händer och utbrast:
»Mitt ord står fast och skall stå fast, om ock hundra
käringar skreko om mitt eget kött och blod ... Är icke herr
Erik den ypperste riddaren i Sveriges land .. .! Hvad kan
mitt eget kött och blod mera begära . . . ? Det blir som jag
har sagt, i morgon vid denna tiden skall du vara trolofvad
med herr Erik Puke, Karin, och därmed Gudi befalladt. . .
Se så, nu har jag sagt det, och nu vill jag ej veta mera om
den saken eller blifva en narr för en flickas griller.»
Den hetlefrade mannen var blossande röd, när han
begynte att tala, men hans sinnesrörelse tycktes lägga sig i
samma mån, som han fick gifva sin vrede luft. Dock syntes
hans lugn farligare för dottern än hans vrede. Ty hans
fasta vilja genomskimrade hela hans anlete och gaf icke
någon skymt af hopp, att hans beslut kunde rubbas. Själfva
de hårda, tunga stegen, när han nu nalkades dörren för att
lämna salen, tycktes ägnade att gifva kraft och eftertryck
åt de uttalade orden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
