Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192.
NILS BOSSON STURE.
Karin stod mållös och blickade med stora ögon efter den
bortgående, men likväl brann i dessa ögon en låga, som
antydde fullt ut en lika fast vilja som hos fadern. Hon var
djupt upprörd, men hon förmådde behärska sin rörelse, fast
kinden var blek som snö och bröstet häfde sig våldsamt.
Mor Inga såg henne an med blickar, hvari beundran
kämpade med bekymret om väldet. Några ögonblick förflöto,
hvarunder ingendera yttrade ett ord, tills slutligen Karin
gaf den gamla en vink att, följa sig och nalkades dörren.
De hade dock icke hunnit halfvägs öfver golfvet, förrän
dörren slogs upp, och Jösse Eriksson störtade in, likblek och
med vildt rullande ögon.
»Göm mig, hjälp mig», ropade han och sprang omkring
i rummet, »vid Guds helga blod, göm mig, dessa bönder vilja
slita mig till döds.»
»Stilla!» ljöd en mild och allvarlig stämma omedelbart
därefter, och generalkonfessorns fromma och ädla anlete
visade sig, »stilla, jag skall med Guds moders hjälp rädda eder,
men första villkoret är lugn . . . eder fruktan ökar de
ursinniges mod, och få de se eder ännu en gång, såsom då I nu
lämnaden prokuratorns hus hos systrarna, är fara för handen,
att de i sin blindhet glömma allt och slå in portarna. Äfven
i detta yttersta fall har jag dock medel att rädda eder i
klostrets hemliga rum, som endast syster abbedissan och jag
känna. . . jag var på väg att säga eder detta, då jag såg eder
fly bit...»
Den förr så myndige fogden, för hvars blotta blick så
många tusen darrat, vågade knappt se upp. Allt hans trots,
allt hans mod var försvunnet, han tycktes af fruktan knappt
kunna höra den fromme munkens ord. Denne hade ock
missräknat sig på kraften af klostrets helgd för ett fall sådant
som det ifrågavarande. Han hade knappt uttalat sista ordet,
så öppnades åter en gån g dörren, och en hop resliga bönder
stodo i klostersalen.
Nu bleknade äfven konfessorn, men han hämtade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
