Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I HARAKERS EVr:KA.
225
»1 bären röfvadt gods, junker», sade ban med en hväsande
stämma, »men, med förlof, nu skall jag befria eder därifrån!»
Med dessa ord ryckte han upp tröjan och började trefva
omkring fångens hals. En stund af pinsam tystnad inträdde,
hvarunder uttrycket i mannens ansikte växlade från rofgirighet
och segerfröjd till den högsta öfverraskning och sviket hopp.
Hans händer upphörde att trefva, och han stod med sänkt
blick framför sitt offer.
»För tidigt!» utbrast han slutligen.
»För tidigt!» ljöd det liksom ett eko bakom träden, och
mannen försvann med långsamma steg förbi stockelden, som
nu i det närmaste var utbrunnen, i den riktning, hvarifrån
ekot hörts.
Men för Nils runnö där upp tankar, så mörka och dystra,
att de närmade sig förtviflan. Hvad han ville, hvad han
hoppats, uppfyllandet af hans löfte till Karin, återställandet
af den brutna freden mellan marsken och herr Erik, — allt
detta var nu omintetgjordt eller måste blifva det, ju mera
tiden framskred. Det var nu mycket öfver midnatt, och det
började blifva lif i lägret, och här och där blossade
stockeldarna upp, allt eftersom man kastade mera bränsle på dem.
Då kom mannen tillbaka och ställde sig åter framför
honom.
»Jag har lofvat föra eder till herr Erik!» sade han, »jag
skall ock göra det, men dessförinnan har jag något att säga
eder, som tål att tänka på.»
Och så började ban att tala om striden mellan de båda
herrarna och om nödvändigheten, att den slutade med den
enes eller andres död, jämförde dem med hvarandra och visade,
att herr Erik dock stod på allmogens sida och var den ende,
som kunde träda i Engelbrekts fotspår. Nils afbröt honom
ett par gånger. Talet var honom vämjeligt att höra, men
mannen fortsatte.
»Viljen I nu rädda edert unga lif, Nils Bosson», så
slutade han, »så kan jag visa eder vägen.»
Han gjorde ett uppehåll, hvarunder ban noga forskade i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
