Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230.
NILS BOSSON STURE.
det andra är detta: I kunnen icke svärja den ed, som jag, att
I icke själf viljen sätta konungakronan på edert hufvud.»
»I faren nu ock för vida, herr Erik . . . den ed vill jag
svärja att blifva den man trogen, som enligt Sveriges lag en
gång väljes till konung, så bore mig Gud och Sankt Erik
konung!»
Nu blef det Eriks tur att stå svarslös. Han vände sig
bort och gick ett par steg åt sidan, liksom om han behöft
öfverväga saken. Under den tystnad, som därvid inträdde,
visade sig skepnaden af en nunna, hvilken med högtidlig
gång närmade sig den af facklorna upplysta ringen. Här
stannade hon, och både marsken och Erik Puke sågo
öfver-raskade på den mörka skepnaden.
»Frid och försoning», började då nunnan och uppsträckte
därvid båda sina händer mot den mörka himlen, »frid och
försoning under marskens ord, frid och försoning må ock Erik
Puke vilja, för rikets skull och för det höga mål, som är
gemensamt för eder båda . . . Lydén därför mitt råd, som står
eder nära och kan döma fritt mellan eder båda, . . . må marsken
svärja sin ed inför altaret bär i kapellet invid, och månden
I så räcka hvarandra handen till gemensamt arbete.»
Det var så tyst och stilla rundt omkring, och nattens
skuggor började vika och gryningen till dag sänka sig under
den blå himlen, som om fridens ord, hvilka nunnan uttalat,
innehållit en besvärjelseformel öfver nattens andar. Och både
på herr Erik och marsken utöfvade orden ett märkbart
inflytande.
»Blifve det, som I hafven sagt, fromma syster!» sade den
senare, »jag är färdig att upprepa min ed inför Herrans
altare! Och sedan vill jag räcka min hand till försoning, för
så vidt som I viljen detsamma, herr Erik.»
»Den eden lyster mig höra», tillade Erik och gick fram
intill marsken, »kunden I så fria eder för den blodskuld,
hvarför I häften . . .»
Erik uttalade icke meningen, utan forskade i Karls
anlete, men i hans blick låg mera vemod än vrede.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
