Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT GAMMALT MINNE.
261
»Jag kommer från min broder, herr marsk, där han rider
på dödshästen i den kalla vinden . . . Nu längtar jag ock till
det tysta och att lämna denna världen med sitt buller, men
innan jag drager hädan, måsten I bevilja mig en bön ... I
skolen unna mig att begrafva min broder i vigd jord!»
Marsken såg med ett uttryck af rörelse på den sörjande
kvinnan, men innan ban hunnit svara, afbröts han däraf, att
dörren öppnades och jungfru Karin inträdde. Åsynen af henne
kom honom att för ett ögonblick glömma allt annat, men så
småningom vände hans själfbehärskning tillbaka. Enligt
samtida underrättelser var Karin Karlsdotter en af de skönaste
kvinnor på sin tid, och i detta ögonblick, då hennes ögon
brunno af en beslutsamhet, som öfvergöt bela det bildsköna
anletet liksom med en gloria af helig kraft, under det att den
snöhvita kinden och läppens darrning tillkännagåfvo en
rörelse, som hon knappt förmådde behärska, — i detta ögonblick
var hon hänförande, och det var ej underligt, om minnena
från fordom för marskens blick slöto en ring kring den ljufva
företeelsen och för en stund försatte honom liksom i ett slags
förtrollning. Men bakom och emellan det förflutnas
ängla-hufvuden framtittade andra skepnader, hvilka pekade på det
närvarandes järnhårda verklighet, hviskade med obeveklig
stränghet Erik Pukes namn och framhöllo hans minnesring
öfver hans graf. Så uppväxte ur själfva den vaknande
kärleken en makt, som blottade en frätande mask i hvarje
glädjens ros och höljde allt i svart.
Han gick höfviskt fram emot stolts jungfrun och
hälsade henne.
»Hell eder, stolts jungfru», sade han, »hvad så det än
är, som förer eder hit till mig; jag behöfver ej försäkra eder,
att det skall blifva mig ett nöje, om jag hafver makt att
vill-fara eder begäran.»
»Hafven tack för edert goda löfte, herr marsk», svarade
Karin, »den makten hafven I nog., . Jag vill blott säga eder
sanningen i en sak, där I belt visst hafven farit vill och
därför stånden redo att begå en orättvisa.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
