Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262.
NILS BOSSON STURE.
»Bevare mig Glid och den heliga trefaldighet för slikt. . .
sägen fritt ut hvad I hafven på hjärtat, jag är beredd att
göra godt igen hvad jag brutit, om det så står i min makt.»
»Det rörer eder sven, hvilken I hafven låtit sätta i
tornet för hvad som skedde i Harakers kyrka. . .»
Marsken skiftade färg, och äfven jungfruns kind stod ett
flyktigt ögonblick färgad i blod, men blott för att ögonblicket
därefter blifva så mycket hvitare.
»I menen Nils Bosson?» sporde marsken. »Teten I då,
hvarför han är anklagad, stolts jungfru?»
»Man har sagt mig, att han mot edert förbud lämnade
edert läger om kvällen för att framföra ett bud från mig till
herr Erik . . . Och jag vill säga eder, att det bud han skulle
framföra till den olycklige, Gud hans själ nåde, var från mig,
och att I således icke behöfven lägga en svårare betydelse
däruti, än som vederbör, och jag ville därtill bedja eder . . .»
Marsken slog upp med handen och sade:
»I kännen ej rätta förhållandet, jungfru Karin; min sven,
Nils Bosson, är anklagad att hafva anlagt försåt mot mig i
Harakers kyrka, vid samma tillfälle då han lämnade eder
ring till herr Erik.»
»Det är omöjligt, marsk Karl, det är omöjligt. . . så kan
icke den raske svennen handla. Och eftersom jag är den
oskyldiga anledningen till hans ofärd, så mågen I ej förtycka
mig det, att jag vill göra allt för att han åter må vinna eder
gunst. Därför beder jag eder säga mig, hvem är svennens
anklagare.. .?»
»Hans egen handling och sa lians egna ord!» svarade
marsken, tilläggande till upplysning, »han känner
gärningsmannen, säger han, men ban vill ej säga lians namn. I
kunnen tro mig, jag vill lika ogärna som I själf, jungfru Karin,
låta oskyldigt blod flyta, men det måsten I ock medgifva, att
otrohet och förräderi är det svåraste bland brott.»
Den gröne riddaren, hvars ögon icke lämnat fru Bengta ur
sikte, närmade sig henne och gjorde min af att vilja börja ett tyst
samtal med henne. Men hon tycktes med ovilja draga sig till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
