Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIKFÄRDEN.
287
»Marsken?» utbrast Jöns Bengtsson med en märkbar
skärpa i rösten.
»Ja, nådige herre, marsken», återtog skrifvaren, »I skolen
veta, att vördig fader, ärkebiskop Olof delar icke den
allmänna åsikten om hvad som tilldrog sig i Västerås. Han
yttrade sig väl med mycken försiktighet, men så kunde jag
nogsamt märka af de få ord han sade, att han tror eder och
eder morfader, herr Krister, vara herr Eriks sannskyldige
fiender och förföljare, och eder skall han alltid betrakta som
riddarens verklige baneman!»
Det blixtrade till i domherrens blick; men knappast skulle
någon annan än Helmichs skarpa öga hafva märkt det.
»Fortsätt Helmich!» sade han, »det är märkeliga saker,
som du där berättar.»
»Sådana ord undföllo honom ock rörande marsken», yttrade
skrifvaren, efterkommande befallningen, »att jag är viss därom,
det ban hädanefter i alla stycken skall sluta sig till denne,
så vida icke . . .»
»Så vida icke?» upprepade herr Jöns.
»Så vida icke han skall arbeta för konungens återkomst.»
En lång tystnad inträdde, hvarunder domherren fattade
en jämten, som stod vid sidan af hans stol och som ban
begagnat att röra om elden med. Han gjorde så äfven nu,
hvarvid slumpen ställde tvenne kol vid framsidan af
glödhögen. Det ena af dessa var utglödgadt och betäckt af falaska,
det andra ännu hvitglödande. Domherrens öga hvilade skarpt
på de bägge kolen, och leendet hvilade kring hans mun, under
det han sakta förde järntenen omkring, liksom ville ban föra
undan den omgifvande askan och göra dem mer fristående.
Slutligen sköt ban helt varligt spetsen af tenen under det
svarta kolet.
»Konung Erik!» utbrast han därvid och kastade kolet
högt upp under spiselkappan.
»Marsken!» utropade han därefter, och hans öga gnistrade
vid återskenet från det glödande kolet, af hvars åsyn ban
tycktes njuta. Men plötsligen lyfte han järntenen, visser-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
