Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDEP. LINDÉN.
»Hvarför icke, min vän?» sporde marsken leende och lade
sin hand på gossens hufvud.
»Ja, så skall I se det. .. Sätten eder under stora linden
vid borgaled, där som I vet väl, att man kan se ut öfver hela
fjärden, sätten eder där i natt, det blir nog månljust... ja
det blir det, för det hörde jag mor säga nyss . . . sätten eder
där vid midnattstid, och sägen mig sen, om I ej har sett något!»
»Det kan så allt hända, att jag gör, som du säger»,
återtog marsken och gjorde en afvärjande rörelse med hufvudet
at gossens moder, som kommit in och med förskräckelse sett
den lille sonens frimodighet och frispråkighet, »vet du något
mer att säga om detta sjörå?»
»Nej, bara det, att fån I det ej att se nu, så fån I det
aldrig ... ty det säger gammelfar, att det har ej visat sig i
mannaminne, för se det är något hedniskt otyg det där, och
för den heliga mässan viker allt sådant, så att nu lärer det
väl dröja hundra och ännu hundra år, innan det nästa gång
återkommer... Se, jag är söndagsbarn, och därför ser jag och
vet en bel hop saker, som ingen annan ser eller vet, säger
mor och gammelfar.»
»Jag kan märka det!» log marsken och klappade gossen
på hufvudet.
Det var redan kväll, innan marsken kom åter till
Fågelvik, och när han på afstånd såg den stora linden, så log han
ännu vid tanken på gossens ord. Roscndelunden sträckte sig
norr ut från slottet, och från det ställe, där linden stod, hade
man en härlig utsikt öfver sjön. Marsken satte sig där, och
det var, som om den vackra naturtaflan fullbordat hvad den
lille gossen börjat och inverkat lugnande på lians upprörda
sinne. Hafsytan var lika blank som på morgonen, och månen
seglade fram i jungfruligt majestät öfver det molnfria fästet.
De mörka tankarna, som herrarnes yttranden väckt, trädde
allt mer och mer i bakgrunden; äfven det bittra, som
underrättelsen om lians hopplösa kärlek framkallat, försvann så
småningom och liksom sammangöt sig i den smärta skepnaden af
en ung klosterjungfru, som med sina tårar och sin sorg fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
