Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER LINDÉN.
335
underbart sätt slog an på folkets inbillning, i själfva verket
kunde vara något helt naturligt. Det var ett själfbedrägeri,
det ock, liksom så mycket annat här i världen, och på detta
sätt klättrade ban ned steg för steg på den jakobsstege, som
fört honom till himlen, och stod åter ensam och öfvergifven
midt i en värld af fiender och afundsmän, mot hvilka han till
slut, för att värja sig, måste föra en strid på lif och död.
Och dessa tankar fingo så belt och hållet makt med
honom, att han ej vidare fäste sig vid båten, som, när allt kom
omkring, endast förde en fiskare med hans dotter till deras
arbete och sedan skulle vända tillbaka igen. Han satte sig
ned och lutade hufvudet mot handen, alldeles som den gamle
Erland satt där på morgonen, när Karl skulle draga ut på
jakt. Och liksom han förut så småningom dragits bort från
lifvets allvar till drömmens rike, så vände ban nu så
omärkligt tillbaka, och det var som om oron och bekymren vuxit
under tiden och tilltagit i tyngd ocli styrka. De drogo honom
med oemotståndlig kraft ned till jorden, och gamle herr
Krister och hans anhängare skredo nu fram på de stigar, där nyss
förut luftigare väsen hägrat för hans syn.
Då hördes lätta steg sväfva fram genom borgaled, och en
ljusklädd kvinnoskepnad skred sakta mellan blommorna i
riktning mot den höga linden. Sannolikt såg hon icke i det
ljusflöde, hvari hon befann sig, hvem som satt lutad mot trädets
stam under den mörka skuggan af det täta löfverket. Hon
sträckte fram sina armar mot borgen, och hennes läppar rörde
sig, som om hon talat, ehuru intet ord kunde förnimmas,
under det att barmen hastigt höjdes och sänktes. Så fortsatte
hon sin gång och kom midt för den drömmande Karl.
Denne såg upp och hans öga stannade på den ljusa
skepnaden. Han lutade sig fram, hvarje muskel spändes, han
sträckte fram sina händer; och så satt han stilla en stund,
liksom om ban nu verkligen sett en andeuppenbarelse
framför sig och gripits af denna heliga rysning, som kommer
kroppen att stelna, under det att själen liksom står färdig att slå
ut sina vingar till flykt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
