Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
886 NILS BOSSON STüi:E.
Åter stannade den ljusa kvinnan. Hon stod vid yttersta
randen af den skugga, som lindens löfhvalf bildade, och Karl
kunde se hvarje drag i det fina, undersköna anletet, hvarje
skiftning i do stora ögonen. Hon talade och nu framkommo
orden fullt förnimbara.
»Ja, jag kommer», sade hon, »jag måste komma och lämna
dig upprättelse för den kränkning, du lidit, Karl. .. Ack, kom
snart, kom snart tillbaka! . . . Här tycker jag, att det skulle
gå så lätt att säga dig mitt hjärtas mening, mot där uppe
bland prakten och ståten midt i lifvets oro och lifvets flärd
. . . kom snart tillbaka!»
Marsken sprang upp, och hans läppar öppnade sig, men
så häftigt slog hans hjärta och så öfverväldigad var han af
hvad han såg och hörde, att det namn, som ban velat uttala,
dog bort, och han kände, huru rösten ville svika honom. Men
han gick sakta fram, och när då ljudet af hans steg tycktes
skrämma den hulda skepnaden och hon flög upp ur sin dröm
och ville skynda bort, — då utropade han med en stämma,
som darrade af djup rörelse, namnet:
»Karin!»
Jungfrun stannade och vände sig om, och marsken trädde
fram ur lindens skugga.
»Karin, Karin!» fortfor han, »hvi kommer du hit . . . säg,
älskar du mig?»
»Icke kom jag för min kärleks skull, men jag kom för
din skull, Karl!» svarade flickan, blygt rodnande, och lät
marsken behålla hennes hand i sin.
»Nu känner jag igen min Karin, sådan hon var i forna
dagar», återtog Karl. »Så månde då den skugga, som fallit
oss emellan, hafva försvunnit, och belt visst skall du nu gifva
mig ett annat svar på den fråga jag sist gjorde dig?»
»Ja, ja, Karl Knutsson», svarade Karin med darrande
röst, »skuggan har vikit, jag vet nu, huru allt gått till,
och jag kan tänka och drömma om dig som fordom, utan att
något oskyldigt blod fläckar din hand . . . Och därför kom jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
