Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424
nils bosson stüi:e.
gångspunkt, ocli det var endast den mest ögonskenliga fara,
som kunde tvinga dem tillsammans.
Men livad som sålunda utgjorde den svaga sidan hos
drotsens parti, det fanns icke på Karl Knutssons sida. Hans
styrka låg däruti, att där lian stod, där stod han ensam, och
i hans omgifning fanns ingen, som gjorde honom främsta
platsen stridig. Härtill kommer den omständigheten, att man
visste, det Karl på inga villkor skulle tillåta konung Erik
att intaga Sveriges troil, och då det låg nära till hands att
i hans personlighet se detta hinder utsträckt till hvilket som
helst främmande konungadöme, så började kring hans namn
så småningom i folkets sinnen uppspira i frisk och liffull
grönska hoppet, att han var Sveriges bäste målsman. Han
var ock redan sa mäktig, att drotsen ensam icke mera kunde
tänka på att tränga honom tillbaka, och så mycket insågo
äfven de andra herrarne, när de funno sin herres, konungens,
ära kränkt, om de slöto sig till allmogen, — så mycket funno
de, oaktadt sin stränga själfviskhet, att endast enighet och
sammanhållning här kunde försäkra dem om framgång.
När de nu sågo sig samlade och tänkte på de många
beväpnade svennerna, de höga slottsmurarna och tornen, — da
svällde deras bröst af stolta segerdrömmar, och de sågo ut
öfver världen med blickar, som om de uppburit himlen på
sina lansspetsar. Hur skulle väl den se ut, som vågade
uppträda och bjuda dem spetsen? I detta ögonblick krympte
själfva marsken tillsammans, till en obetydlighet, som kunde
sparkas àt sidan af en hästhof.
Stämningen hade nått sin höjd, då en hornstöt
tillkännagaf ankomsten af ännu en gäst till drotsens slott. Man fäste
sig dock icke mycket därvid, utan fortsatte samtalet utan
afbrott, och herr Nils Stensson fattade en silfverbägare fylld
med mjöd och utropade, i det ban lyfte bägaren i höjden:
»Det löfte vill jag aflägga, att antingen skall marsken
eller jag, innan solen hunnit komma åter med sommar och
gå bort igen, vara ett hufvud kortare, så hjälpe mig Gud
och Sankt Erik konung!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
