Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490
nils bosson sture.
kraftiga steg nalkas i tältöppningen. Det lät, som om någon
burit en tung börda och stannat strax utanför tältet.
Ögonblicket därpå inträdde Erik och nedlade varsamt på bädden
vid tältets ena sida en sårad man, som tycktes icke hafva
många stunder kvar att lefva, om ban icke redan vore död.
»Jag gick utmed stranden», berättade Erik, »då jag fick
se en man bala sig ned på ett tåg utanför slottsmuren. Han
märktes af slottsfolket, innan han hunnit till marken, ocli de
började hala upp honom, men då släppte han tåget och kom
ned utan att skada sig och störtade sig i sjön och började
simma öfver till denna sida. En skur af pilar rök efter
honom, och han träffades af några, ty jag märkte snart, att ban
började sjunka. ’Marsken!’ ropade ban gång på gång med en
stämma, som trängde mig genom märg och ben, och jag kunde
ej motstå ropen inom mig att söka rädda honom. Det
lyckades mig, men knappast har jag varit i farligare dust, ty
pilarna föllo omkring mig så tätt som hagelkorn . . . dock kommo
vi i land, ocli nu är jag här. Den arme mannen har icke
yttrat ett ord under vägen, medan jag burit honom från stranden.»
Herman och Nils ställde sig vid sidan af den dödsbleke
flyktingen, som mera liknade ett benrangel än en människa.
Han lefde ännu, ehuru ban andades tungt och det rosslade i
halsen, som om dödsarbetet redan begynt. Herman, som ägde
ovanliga insikter i läkarekonsten, undersökte noga de
und-fångna såren och förklarade, att dessa i och för sig icke voro
dödliga, men att mannens kroppskrafter voro så uttömda, att
såren därför måste medföra lians död.
Efter en stund uppslog mannen ögonen och frammumlade
några ord, som dock icke kunde förnimmas. När ban märkte
detta, tycktes han blifva orolig, och man såg på hans blick,
huru ban ansträngde sig att kunna framföra sin önskan. Till
slut lyckades det.
»Marsken», hviskade ban, »marsken, bringen mig till
samtals med marsken!»
Herman antog, att det var något viktigt meddelande, som
ban hade att lämna marsken, och sade därför, att han tryggt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
