Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ktkkarokiwi.
515
lian sig upp i stigbyglarna ocb kastade med väldig arm
svärdet efter röfvaren.
Det beskref en aflång båge i luften ocb träffade sitt mål.
Armen, som höll fångens häst, släppte tygeln, och båda
ryt-tarne stannade ett ögonblick tillräckligt länge att föra Nils
fram till dem. Utan tvifvel var det fetaliebroderns mening
att bjuda den oförmodade hämnaren spetsen, men han ändrade
tvärsnabbt detta beslut, när lian såg denne, i stället att vara
värnlös, som han i första ögonblicket hoppats, svänga en lång,
bred knif i sin liand. Han kastade om sin häst och försvann
blixtsnabbt ur de båda vännernas synkrets.
»En ängel kunde icke vara mig välkomnare än du i
denna stund, Nils . . . bugg blott af de fördömda banden, här
hafva vi ett godt stycke arbete ännu. Iliana och Brita föras
ombord å fetaliebåten.»
Repen, hvarmed Tords fötter voro sammanbundna under
hästen, afskuros inom kortare tid, än han behöfde för att
yttra de få orden, hvarpå följde lossandet af dem, som
hopsnörde hans armar öfver ryggen. Nils skyndade att upptaga
sitt svärd, gaf vännen sin knif, och så ilade de allt hvad
hästarna förmådde springa fram emot kusten, hvars närhet
snart böljornas dån tillkännagaf. Icke ett ord yttrades under
ridten. Båda voro så upptagna af deras fara, hvilka de
hoppades ännu träffa vid stranden, och båda voro tillika så fullt
beslutna att våga sitt lif för deras räddning, att de ej behöfde
därom utbyta några tankar med hvarandra.
Med våldsamt klappande hjärtan redo de efter en stund
ned mot stranden förbi Perno kyrka. Månen hade gått upp
och kastade mellan brustna skyar sitt silfverflöde öfver
vågornas toppar, midt emot kunde man skönja stranden af den
vackra Runsala-ön med hennes rika, ehuru ännu icke
löf-prydda lundar och växtlighet. Men stranden, där de höllo,
var öde, så långt deras ögon nådde.
»En båt, Nils, en båt», ropade Törd, »vi måste hafva
honom, kostade han ock hälften af våra fädernegods!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
