Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konungens bud.
531
borgen, där ban själf framlefvat sina lyckligaste år, som
få-fängligheten af de sträfvanden, hvilka förde lians herre ut i
världens kif och strid. Marsken såg genast, att något ovanligt
tryckte den gamle mannen, och äfven fru Karin stannade för
att åhöra svaret på sin mans spörsmål.
»Det blir allt värre och värre», förmälde den gamle,
»jungfru Brita och jungfru Iliana äro tagna af
fetalie-bröderna!»
De få orden gjorde ett förkrossande intryck på marsken
och hans husfru. Brita Karlsdotter, den unge Tords syster,
var marskens synnerliga älskling, och jungfru Iliana, som
tillhörde en släkt, med hvilken marsken på intet villkor ville
stöta sig, var hans gäst och anförtrodd i hans vård.
Hof-mästaren redogjorde för allt hvad han fått veta om olyckan,
hvilken sannolikt timat, då de båda jungfrurna skulle rida
tillbaka från Ayles, dit de föregående dagen begifvit sig. En
resobonde hade för en knapp timme sedan kommit från Perno
och medfört underrättelsen. Tvenne ungersvenner hade, enligt
hvad bonden berättat, gjort allt hvad som kunnat göras för
jungfrurnas räddning, men allt hade varit förgäfves.
»Skaffa mig upp bonden», ropade marsken, »jag vill själf
tala vid honom, oeh låt tillika kalla Klas Lang. . . Guds
död, jag vill låta jaga dessa röfvare, vore det ock till världens
ända!»
Hofmästaren skyndade att verkställa sin herres
befallning, men möttes i dörren af Nils Bosson och Törd Karlsson,
som störtade in i rummet och fram till marsken. Denne
gjorde stora ögon vid åsynen af den senare, om hvars
gripande ban nyss blifvit underrättad af ett åsyna vittne, men
ban fick ej tid att göra några frågor. De båda unga männen
bekräftade den förskräckliga underrättelsen om det öde, som
drabbat jungfrurna.
»Och nu är det vår begäran till eder, frände», sade Törd,
som förde ordet, »att I gifven oss skepp och manskap, så vilja
vi sätta efter den lede sjöröfvaren och rädda jungfrurna eller
ock sätta lifvet till.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
