Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvenne man öfver bord.
603
när hon någon gång talade, så var det om den vackra
östgötaviken, dit Hjorten styrde sin kosa, och där Stegeborg låg och
Karlsholmen, där de glada tillställningarna under slottets
belägring hägrade för hennes minne.
Plötsligen något efter middagen, då Nils och de båda
jungfrurna åter sutto i akterstäfven och alldeles hade uppgifvit
hoppet att sammanträffa med Törd samt snart väntade att få
se Hjorten svänga in åt Slätbaken, kom en gråskäggig sven
fram under storseglet och nalkades herr Nils.
»Har jag icke tagit alldeles fel», sade han, »så menar jag,
att vi hafva Falken här något på sidan om oss söder ut!»
Nils och de båda jungfrurna flögo upp för att se och
granska den uppgifne seglaren.
»Ett köpmansfartyg är det icke, så mycket är visst»,
sade Hollinger efter en stund.
»Men det kunde vara . . . ?» utropade jungfru Iliana och
fattade Nils i armen.
»Det kunde vara», återtog Hollinger lugnt, som om det
varit den obetydligaste sak i världen, »det kunde vara en
fetaliebröder!»
Iliana bleknade, men Brita tryckte sig tätt intill Nils.
»Är det en fetaliebröder?» frågade hon så trovärdigt och
såg upp till honom, bemödande sig att se så modig ut, som
det var henne möjligt, när tårarna dallrade mellan de långa
ögonhåren.
»För alla händelser», svarade Nils, »är det bäst, om I,
stolts jungfrur, viljen lämna däck.»
Det var ett ögonblicks förfärlig spänning. Aldrig ännu
hade Nils Bosson bleknat för en fara, och nu fattades han
af en bäfvan, som han icke kunde förklara. Men det var
blott ett ögonblick, så skiftade det om, och han kände sitt
mod återvända och sin styrka fördubblas. Ja, det var ej
mera om, än att ban längtade att få strida för sin hjärtans
kär. Då hördes åter Hollingers stämma.
»Nej, det är ingen fetaliebröder. .. jag ser det på
sträckningen . . . Han liknar på ett hår Hjorten !»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
