Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
618
nils bosson sttj11e.
Det var svårt att leda tankarna in på en annan stråt.
Det rådde en förstämning i sinnena, som ej tillät sig
förtagas. Nils Bosson var den ende, som i någon mån lyckades
skingra det dystra och tunga molnet, och mången tacksam
blick fick han därför af jungfru Brita. Dock var det som
för-trolladt. Knappt hade det lättat på, så tynade fläkten bort,
och den tjocka misten vann åter utrymme i de ungas hjärtan.
Då visade sig ändtligen några ryttare, som i hastig fart
nalkades stranden. De medförde de väntade hästarna från
Penningeby, och i spetsen sprängde herr Ove, ropande ljudligen :
»Friskt upp, friskt . . . gamle herr Karl har själf ridit ut
till mötes.»
Det dröjde ej länge förrän samtliga hästarna voro nere
vid stranden. Jungfrurna hoppade upp på de för dem
bestämda gångarna, och Törd och Nils likaså. Men nu var det
herr Ove Lauritsson, som fick hålla samtalet uppe, och det
tycktes han göra af hjärtans lust. Han yfdes riktigt af
hedern att få tala ensam.
Nils Bosson lämnade efter en kort stund de öfriga,
ursäktande sig med, att han ville rida herr Karl till mötes. Om
det verkligen var af denna anledning, eller om det var,
emedan han tyckte sig obehöflig, vilja vi dock lämna osagdt. Yisst
är, att hade han sett den blick, hvarmed jungfru Brita följde
honom, när ban sprängde bort, skulle ban lämnat å sido
vikten af sitt snara möte med den gamle herren och stannat samt
underkastat sig vida svårare obehag än att afhöra den
stor-talige ungersvennen.
Denne å sin sida tycktes blifva ännu mera förtjust, sedan
Nils ridit bort, ocli den ena lustiga berättelsen följde den
andra i ett outtömligt flöde, tills slutligen man på något
afstånd fick se lagmannen och Nils komma ridande i sakta mak
vägen fram. Då skrek herr Ove af förtjusning, och när
omsider den gamle herren tryckte sin dotter i sina armar,
snyftade herr Ove fullt ut lika mycket, som trots någon
deltagande gammal fränka i släkten. Och sedan störtade han i vild
flykt framåt vägen till Penningeby, hvars upplysta fönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
