Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
620
nils bosson sttj11e.
»Kedelig tack skolen I hafva, Nils Bosson", sade han
slutligen och fattade ungersvennens hand, »redelig tack af lagman
Karl och hans hustru för hvad 1 denna resan gjort vårt barn
. . . Se, hon är min ålders blomma, Brita där, . . . kom hit,
Sigrid», ban drog, medan han talade, den andra dottern intill
sig och lade sin arm om hennes lif, liksom ville han därmed
visa, att äfven hon var honom lika kär, »du ock, barn, du
ock . . . Herrens välsignelse har hvilat öfver mitt hus i alla
dagar! . . . Mon just därför, se just därför är jag, Gud bättre,
färdig att knota, att blifva vred, när någon gång skuggan af
en ofärd ramar mina blommor . .. Gud straffe mig för mitt
häftiga sinne. . .!»
»Amen!» hördes en mild stämma nedifrån dörren.
Det var lagmannens huskaplan, en gammal man med
silf-verlockar, under hvilka tvenne barnaögon tittade fram. Han
hade kommit in under lagmannens tal, men stannat tyst vid
dörren.
»Hell och säll, fader Johan», ropade lagmannen emot
honom, »kom och se min lycka och bed sedan Gud för gamle
lagman Karl Tordsson, att han icke må blifva förmäten däraf.»
»Gud allsmäktig höre eder fromma bön!» sade kaplanen,
stilla framträdande inom kretsen. »Yäl hafven I kommit
tårar å stad med eder vrede, lagman Karl, men så hafven 1 ock
haft brådt att torka bort dem, och hvem vet, om det icke är
välsignelsen af alla de böner, hvilka stigit till Gud i
himmelen för edert väl, som nu sprider värme och frid i eder
lefnads afton.»
Lagmannen var rörd af den fromme prästens ord, och
han förblef tyst under loppet af kvällen. Men sedan den enkla
aftonmåltiden var slutad och huskaplanen förrättat aftonbönen
och alla begifvit sig till sina rum, så att lagmannen och hans
hustru blifvit ensamma, fattade ban hennes hand och sade:
»Gud förlåte mig, Cecilia, men jag menar, att du är den,
som smidt min lycka . . . dock är det sant, Gud själf har
gifvit mig dig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
