Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tvenne rådgifvare.
621
VIII.
Tvenne rådgifvare.
Rådssara man trädet i Stockholm, där konungen uppträdde
mot marsken och affordrade honom hans förläningar, aflopp
för den senare vida lyckligare, än han kunnat hoppas. Tack
vare de omständigheter, som här ofvan blifvit framställda,
vågade konungen icke sätta sina fordringar så högt, som han
i början hade velat, och han var ock sådan till sitt lynne,
att han hellre lämnade obrutet hvad han icke kunde bryta
med ens och öfverlät åt tiden att verka, då han kunde vinna
mera, än som han från början påräknat, liksom ofta de
högsta grenarna i ett träd, hvars stam man för öfrigt icke vill
skada, ligga soin vindfällen för mannens fötter, sedan han
förgäfves sökt nå dem med sin yxa.
Sveriges rike var för Kristofer ett sådant träd, och
marsken var en gren, så väldig och löfrik, att ban liksom
bildade ett träd för sig i riksträdet. Konungen hade ryckt blad
efter blad från denna gren, nu hade han velat rikta yxan
mot roten och skilja grenen från trädet. Hugget
misslyckades. Den kungliga armen hade ej nog styrka att lyfta den
tunga yxan, eller det kungliga sinnet nog mod att trotsa den
storm, som kunde uppstiga efter hugget. Grenen själf kunde
i sitt fall störta öfver hans hufvud. Därför lät konungen
snart nog i rådet de flesta af sina fordringar falla, och endast
den frågan framställdes till marsken, om han ville afstå Abo
län, så skulle all tvist med konungen få en ända.
Efter hvad som föregått, tviflade ingen på, att icke
marsken skulle svara ja, och herr Albrekt Mörer gned oförmärkt,
där ban stod bakom konungens stol, sina händer mot
hvarandra, och belåtenheten glimmade i hans små, svarta ögon.
Konungen själf såg så blid och vänlig ut, som man kunde
begära, då ban gjort så stora medgifvanden för herr Karls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
