Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(364
nils bosson stube.
Hade Nils Bosson rätt förstått lyssnarens konst, så hade
lian utan tvifvel på sin vandring plockat en helt annan
frukt, än den som nu blef fallet. Han gick väl så mycket
åt sidan, att han till en början icke blef sedd af Brita och
herr Ove, men detta skedde mera af en slump, än med ett
fullt klart syfte. När ban kom dem så nära, att ban kunde
förnimma de ord, som växlades, stannade lian, men icke
fördold bakom något skyddande löfverk, utan så, att ban lätt
kunde ses af dem, som ban ville höra. Att dessa icke genast
sågo honom var en följd af den själsspänning, hvari de båda
befunno sig.
»Så förlåten I mig då», hörde Nils herr Ove säga. »O,
det är ju visst, att jag hafver vunnit eder förlåtelse!»
»Ja, det hafven I!» svarade Brita.
»Och eder kärlek, eder kärlek, Brita . . . säg, säg, hafver
jag icke ock vunnit den?» bad Ove med en röst, som
tillkännagaf den mest otyglade lidelse.
Nu slog Brita upp ögonen och fick se Nils Bossons
dödsbleka ansikte, ocb hon gaf till ett rop af förskräckelse.
Denne tog all sin kraft till hjälp för att bibehålla sin
fattning. Men så häftigt gick stormen inom honom, att ban
ej mäktade uttala ett ord. Herr Ove däremot sprang upp
från sin knäböjda ställning.
»Så ären I ock en lyssnare, Nils Bosson!» sade ban med
både vrede och hån i sin blick och sin stämma.
»Ja, jag har lyssnat!» svarade Nils, »jag har lyssnat,
förlåten mig det... jag skall därför lämna eder upprättelse, herr
Ove, hvar och när I viljen . . . Men jag ville med egna ögon
se och med egna öron höra, huru domen fälldes öfver mig. . .
Jag liar hört den, och det återstår mig intet annat än att
bjuda mitt farväl och gå . . .»
Den blyga jungfrun stod blek och med stirrande blick.
En skälfning genomilade bela hennes varelse. Hon tryckte
medvetslöst de sammanknäppta händerna mot sitt hjärta ocb
försökte tala. Men ej ett ord kom öfver hennes läppar.
Tungan var som förbytt i sten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
