Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det är förbi.
665
Nils såg på henne med en blick så varm och dock så
full af smärta, att det var henne, som om hon känt, huru
blodet upphört att flyta i hennes ådror, och hennes hjärta
upphört att slå.
»Farväl, jungfru Brita», hörde hon Nils säga, »farväl,
måtte lyckan vara eder blid, och måtten I lättare glömma
mig, än jag kan glömma eder.»
Mera hörde hon icke. Nu frös tanken bort, nu stod hon
ensam på en öde hed midt i svarta natten. Hon segnade
sakta ned bland blommorna vid hennes fötter.
Men Nils gick med tunga steg öfver stengården till
tornet. Sten kom springande därifrån. Nils lade intet märke
därtill, icke heller att i detsamma marsken kom honom till
mötes.
Han skulle hafva fortsatt sin gång, om icke marsken
vinkat honom till sig. Han hade fått tidender från Finland
från Törd. Viborgs slott var i hans händer, och Åbo var
öfverlämnadt till konungen. Det såg ut, som om marsken
hade väntat ett spörsmål af Nils med anledning af dessa
nyheter, men, då detta uteblef, tillade ban själf:
»Gamle herr Krister är död!»
»Död?» eftersade Nils tonlöst.
Marsken såg förundrad på honom, men märkte hans
förspridda, nästan förtviflade utseende, och då han icke ville
intränga i lians förtroende eller fann, att det borde lämnas
honom tid att lugna sig, sade ban leende:
»Jag bar något af vikt att säga eder . . . viljen I därför
infinna eder hos mig om en timme!»
Så skildes de, och Nils fortsatte sin vandring uppför
stentrapporna till sitt rum i tornet. Till en början visade sig
allt så, som han hade lämnat det. Han stannade vid fönstret,
där ban kort förut stått och sett ut öfver nejden. Han såg
herr Ove i sin ordning komma gående mot stenhuset. Men
jungfru Brita såg han icke till.
En djup suck stal sig fram öfver hans läppar. Det
kändes så hårdt att förlora denna lycka, som liksom vuxit upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
