Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
nils bosson stube.
»Hvilken talar du om, käre?»
»Om Gumme, fru Britas på Hammarstad hofmästare,
honom, som vi sågo gå öfver torget, när konungen slutat sitt
tal och folket började draga nedåt skeppsbron.»
»Och hvad har du väl att göra med honom, Hollinger?»
»Det samma, som hvarje man har att göra, när hän möter
en orm . . . trampa honom till döds!»
»Gud förbjude det, sven .. . har du något att tala honom
till, så måste det ske, som lagen säger, så vida du håller
något på att vara i min tjänst. .. Men säg mig nu, hvad
har mannen gjort dig, efter som du är honom så vred?»
»Det rör icke mig, utan min fader, Birger, han som
tjänte i konungens gård och dessförinnan hos marsken . ..
I minnens väl den tiden, herr Nils, då I först lärden känna
mig, då jag skötte rodret på Hjorten och lät honom hoppa
undan för konung Kristofers tunga skepp . . . Om natten,
sedan vi hade lämnat köpmansskutan, på hvilken riddaren och
de två jungfrurna befunno sig, Svarta gåsen hette hon ... I
minnens allt det där, herr Nils ... om natten då, så ropade
svennen, som stod vid rodret, mig till sig och sade mig, att
jag skulle aflösa honom, som jag ock gjorde, för jag hörde
grant, att det var en fetaliebroder, och han halade sig ock
ifrån bord och sam i land till en gammal fetaliebroder, som
bodde på en enstaka holme i skären. Men dessförinnan hade
han sagt mig, hvar jag skulle finna min fader, som jag då
icke sett på månget ett år, och det var hos marsken, som
då kommit öfver från Åbo till Stockholm på konungens bud.»
Nils var mer än en gång färdig att afbryta svennen,
men hans berättelse innehöll så mycket, som förklarade
åtskilligt, hvilket för honom själf förblifvit dunkelt, oaktadt
den gröne riddaren på sin dödssäng bredde ett allmänt ljus
öfver det förflutna, att han lät honom fortfara.
»Jag gick genast, så fort vi kommo i land, till eder och
bad att få följa med herr Törd och eder till Stockholm ... det
där hafven I väl nu glömt, fast det fäst sig i mitt minne. ..
Jag visste icke, att min fader var mig så nära, som han var,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
