Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
nils bosson stube.
Nils såg upp, som om en helt ny tanke sprungit fram
inom honom; men liksom om han med detsamma funnit
denna tanke oantaglig, slog han åter ned blicken, medan ett
omärkligt leende krusade hans läpp.
»Och sådan tedde han sig vid gästabudsbordet», fortfor
Brodde att berätta, »som om han nu vore konung i Sveriges
rike, och de mäktige herrarne talade om slott och län i riket
som om det varit deras enskilda jordagods. Gud bättre, herr
Nils, jag fruktar för, att den sista villan nu blir värre än
den första; och därpå vill jag lefva och dö, att hade den gröne
riddaren nu lefvat, han hade varit den förste att vrida makten
ur ärkebiskopens hand ... I skolen se det, herr Nils, det
blifver ett herreregemente svårare och farligare för riket, än
det någonsin varit eller kunnat blifva, om konung Karl suttit
kvar på sin tron, utom det att dock till slut ingen finnes,
som kan gå i god för ärkebiskopen, att han icke, om faran
blifver stor, gör samma lek om igen och inkallar den danske
konungen!»
Allt tankfullare blef Nils, medan Brodde talade, och när
han slutat, blef det för en lång stund alldeles tyst i rummet.
Såväl Nils som Brodde och äfven Erik upptogos af sina
tankar om det, som nu vore att företaga, och dessa gingo i
mindre och större kretsar, allt efter hvars och ens förmåga
att öfverskåda och döma om förhållandena. Hos Erik var
Nils själf det mål, kring hvilket tankarne hvälfde sig, medan
hos Brodde, som mera än Erik var invigd i sin herres
förtroende, synkretsen vidgade sig och omfattade både
ärkebiskopen och konung Karl och den mäktige herr Erik Axelsson.
För Nils själf sprang den frågan fram allt klarare och
allt mera tvingande, ju närmare han tog henne i betraktande,
— den frågan, om han skulle låta sig nöja med hvad han
redan visste rörande ärkebiskopen, eller om han skulle bida
ännu en tid och se, huru vida Sveriges väl eller egen
maktfullkomlighet vore prelatens högsta mål, eller om han
slutligen skulle, för att med ens få detta spörsmål besvaradt,
vända sig till ärkebiskopen själf. Så mycket hade dock lifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
