Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEMKOMSTEN.
227
af lågor och en tät, svartgrå, hvirflande molnstod af rök,
stannade de. Det var tydligt för en hvar, att hvarje tanke
på räddning var fåfäng. Lågorna måste hafva sitt rof, tills
endast det, som icke af dem kunde förtäras, skulle kvarstå,
ett tomt och ihåligt skal af livad som varit.
Nu vinkade Nils till sig landbonden och sporde honom
till, om hvad han visste rörande den sorgliga händelsen.
iGud nåde mig, arme man», sade denne, »det var ett par
dagar efter sedan svenner na redo till stranden för att fara
eder, herr Nils, till mötes med fartyget, efter som I haden
befallt. . . densamma dagen, och det var i går, så gick jag
till slottet för att tala med eder gamle fogde, och då, just då
... vi sutto alla till bords i svennestugan vid kvällsvarden,
så kommo de lede förrädarne . .
»Hvilka voro de?» sporde Nils allvarsamt.
, »Fogden sade, när han fick dem att se, att det var
ärkebiskopens folk...jag kände dem icke!»
»Ärkebiskopens folk . . . ?»
»Ja, så sade han, men de kommo ända in till porten, och
inga svenner funnos till försvar, och de redo in på gården,
och deras anförare befallde dem genast att sticka eld i alla
fyra hörnen... Yi stodo som en skock får inför skogens
ulfvar; den ende, som icke glömde sig, var den gamle fogden.
Gud hans själ nåde, ty det blef hans bane den gången, därom
är jag viss!» .
Bonden torkade sig med afviglianden öfver ögonen.
Minnet af tilldragelsen tog ut sin rätt.
»Dock skall det lända honom till evig ära!» tillade han,
utan att för en stund kunna säga mera.
»Min gode man!» sade då Nils och klappade honom
vänligt på skuldran, »du ser, att jag är lugn, fast jag är
fattigare på gods och guld än du . . . låt därför sorgen fara!...
Allt skall hafva sin tid. Hur gick det med min gamle
fogde?»
Riddarens ord snarare ökade än minskade sorgen, men
dock kunde bonden till slut blifva så nrycket herre öfver sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
