Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
NILS BOSSON STUBE.
svunnit genast efter inträdet inom området för branden, så
fort det blef tydligt, att intet mer återstod att rädda.
I det samma hördes hastiga hofslag närma sig söder ifrån,
och emot kvällsolen aftecknade sig snart linierna af en ensam
riddare. Han kom i sporrstreck närmare och stannade, när
han fick se svennesamlingen, som undanskymde Nils, i
närheten af den samma och steg af sin löddriga häst.
Det var Sten Sture.
»Hvar hafven I eder herre?» ropade han till svennerna,
men desse stego åt sidan, så att han genast fick sin af olyckan
träffade vän i sikte och skyndade emot honom.
Nils hade icke hunnit stiga fram, förr än Sten föll
honom om halsen, utan att på minsta sätt lägga band på den
rörelse, som grep honom vid åsynen af vännen och hans
förbrinnande hem.
»Välkommen kan jag icke nu säga, Sten», sade Nils och
fattade vännens hand, »ty nu mera äger jag intet hem annat
än Sveriges rike!»
»Och det hemmet, Nils, skall ingen fiendèhand kunna
bränna så i rötter ned som ditt Penningeby .. . Jag minnes
kvällen där, när du gaf mig din vänskap... och så visst
som jag då bar falken grå upp på ditt rum och sålunda
vållade dig förlusten af ditt dyrbara halsband, så visst vill jag
nu med lif och blod hjälpa dig, icke att vinna detta halsband
åter, ty det förmår jag icke, men att vinna ditt hem åter,
vore det ock, såsom du säger, Sveriges rike.»
»Det är som jag säger, Sten . .. jag vill vinna Sveriges
rike, men jag vill vinna det för konung Karl, och vare sig,
att jag vinner det eller icke, så begär jag ej mer af mitt
fädernesland, än att det må unna mig en graf, och min hustru
och mina barn så mycket, att de ej behöfva svälta.»
Nils var förkrossad, det förfärliga i detta nidingsdåd
tycktes vara på väg att alldeles tillintetgöra honom, men man
såg, huru han bemannade sig, och det låg en mäktig
tjusning i den kraft, hvarmed han bar sitt öde. Sten kunde ej
återhålla de frambrytande tårarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
