Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hebr erik och nils sture mötas.
393
en afbidande ställning; tills han kunde få en tillräckligt stor
här för att gå anfallsvis till väga och ändtligen en gång på
fullt allvar jaga undan alla dessa, som stodo och skymde bort
lyckan från Sveriges folk. Han samlade därför så mycket
manskap, som han för ögonblicket kunde få. Allmogen var
sysselsatt med arbete i åker och äng och måste därför tills
vidare blifva hemma. Det var därför hufvudsakligen unga
drängar från bergsmanshyttorna, som nu utgjorde folkhären.
Endast några få äldre bergsmän omgåfvo riddarens person.
Men hans svenner, tre hundra till antalet, alla i blanka
rustningar, utgjorde en ståtlig skara.
En bland de svårigheter, som mötte Nils Sture i hans
ädla arbete att fortsätta och fullborda Engelbrekts verk, var
den omständigheten, att allmogen själf numera var delad
mellan olika herremän; en del följde ärkebiskopen, eller rättare
hans anhängare, förnämligast den folkkäre biskop Kettils raske
och hurtige broder, herr Erik Karlsson (Vasa), och många
lyssnade äfven till herr Erik Nilsson (Oxenstjerna), som
innehade Örebro slott. Det var hufvudsakligen blott dalkarlarne
och deras närmaste grannar gestrikarne, som följde Nils Sture.
Förklaringen till denna splittring får man väl söka däruti,
att alla dessa herrar utan undantag förde Sveriges sak på
sina läppar. Alla gingo de fram i svenska färger, och
bonden kunde ej skåda längre än till ytan. De buro svensk
prägel, men innan förgyllningen blef afnött, kunde ej bonden
skilja kopparen från det äkta guldet. Orsaken åter, hvarför
dalkarlarne så troget ända från början slöto sig till Nils
’ Sture, låg däruti, att han var dem känd och kär allt ifrån
sin ungdom. Mången mindes honom sedan Engelbrekts
dagar, ännu flera hade lärt känna honom, när han i marskens
Karl Knutssons ärenden vistades långa tiderna i Dalarne för
att upplysa dem om all den list, hvarmed gamle herr Krister
for fram. Och slutligen bidrog hans sven, Erik, hvilken var
född och uppfödd i Dalarne, icke minst att där stadga och
styrka den tillgifvenhet, som slog så stadig rot i dalfolkets
hjärtan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
