Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den blågula fältbindeln.
425
syntes henne med ens, som om röken från elden, hvilken
ringlade sig upp geuom vindögat och där fördes åt sidan af
vinden, blifvit till en brusande fors, och som om strömkarlen
suttit där nere och spelat på sin guldharpa och sjungit om
kärlek och lockat med underbar makt ned i djupet.
»Här, här, Ingeborg», talade åter den kära stämman,
»bringar jag dig jungfru Solfager ... nu skall du finna slutet
på visan ... är jag icke din kärlek värd?. .. Dina färger har
jag burit... dem vill jag bära lifvet igenom . .. tack, Ingeborg,
den fältbindeln, som du gaf mig, skall följa mig i döden .. .v
Det var en sång för Ingeborgs öron, som kunde fresta
hennes kraft allt intill döden. Hon stod redan färdig att
skynda ned och in i stugan samt kasta sig till den älskade
riddarens sida. Men då reste sig den mörke mannen vid elden
som en bred skugga öfver hennes himmel, och drömmen, yrseln
vek bort, och hennes vandringsmål stod åter klart för henne.
På riddaren där inne utöfvade dock icke mannens rörelse
samma verkan som på Ingeborg. Han fortsatte med afbruten
röst och med långa uppehåll, sammanblandande dröm och
verklighet.
»Jag vet, att du är hos mig, Ingeborg... mitt hjärtas
mö, jag hörde din stämma hviska mitt namn.. .»
Den ärkebiskoplige svennen såg åt sidan, där den
döds-sårade låg, och hans uppsyn var bister och grym. Han såg
sig omkring åt alla sidor. Riddarens ord kommo honom
synbarligen att ana oråd. Han stötte med kraft skaftet af
stridsyxan i golfvet.
»Nu, fram, fram, kung Karls män!» hördes då riddaren
ropa, »fram, fram, vi hafva dem, segern är vår!»
Då spred sig ett hånlöje öfver mördarens anletsdrag, och
han satte sig åter, fullkomligt lugnad, som det syntes, för
all oro öfver objudna vittnen till hvad han hade för händer.
För Ingeborg åter var mannens närvaro och beteende en
nödvändig och hälsosam motvikt mot. hennes hjärtas maning att
glömma allt för att skynda till sin Stens sida.
Och natten föll allt mörkare på, och stjärnorna strålade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
