Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426
nils . bosson stuBe.
allt klarare. Det blef efter hand alldeles tyst där nere i
stugan, och ju mer Ingeborg hann frigöra sig från dc
smekande bojor, hvilka den yrande riddarens ord och vissheten
om att af honom vara älskad hotade att kasta om hennes vilja
och handlingsfrihet, desto mer hängaf hon sig åt
föreställningen att fylla sitt påtagna kall till gagns. Hon kände sig
därvid genomträngd af en styrka, som hon ej kunde förklara,
hon kände sig lycklig midt i sin olycka, och hon motsåg
med hänryckning den död, som skulle för alltid förena henne
med hennes hjärtans kär.
Hon steg försiktigt ned från stugans tak och smög sig
bort utåt stigen, hvarifrån väl snart Nils Sture skulle komma.
Tiden började lida. Det var redan midnatt, och inom tvenne
timmar skulle allt vara gjordt.
I den nattliga skymningen kom hon därunder att slå in
på en annan stig, än den hon följt, när hon smög efter
mör-darne, och förr än hon kunnat ana, efter det begrepp hon
gjort sig om skogens och stugans läge, såg hon ett större
vatten ■ utbreda sin yta framför sig. Det var Ekoln, den fjärd,
hvari Fyrisån utmynnar, och längst bort vid synranden såg
hon en båt sakta glida fram och, som hon tyckte, i riktning
mot den strand, där hon befann sig. Om det var Nils Sture,
som där nalkades, eller om det var någon annan, det gaf hon
sig knappt tid att tänka på. Omöjligt var det ock att gifva
dem, som befunno sig i båten, något tecken, så långt, som
de ännu befunno sig från stranden. Men hvad som närmast
bestämde henne att skynda tillbaka, var upptäckten, att hon
råkat förvilla sig i skogen, och hon hastade som en skrämd
fågel att återfinna den lilla stugan.
Detta var i själfva verket vida lättare, än hon i sin
upprörda inbillning antagit. Hon hade ej tillryggalagt många
steg, förrän hon skymtade mellan träden den uppåtstigande
röken. Just som hon stod färdig att träda in på den stig,
hvarifrån hon ursprungligen vikit af, fick hon se den mörke
ärkebiskopssvennen, som, stödd på pålyxan, gick sakta framåt,
spanande och lyssnande efter den eller dem, som han väntade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
