Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
nils . bosson stube.
ville öfverlämna borgen åt herr Er it Axelsson, men dalfogden
sade därtill nej och skickade bud efter herr Nils.
Denne kom med några få svenner en afton till lägret,
och sedan han fått veta, huru sakerna stodo, red han följande
morgon fram till slottsporten och begärde få tala med herr
David. Det var en vacker morgon, och solen kastade ett
bländande ljusflöde öfver riddarens blanka rustning och de
svarta och hvita fjädrarne i hans hjälmbuske. Något bakom
honom stodo Hans Djäkn med en handfull svenner och
dalkarlar.
Efter en stunds väntan visade sig herr David på muren.
Han såg ingalunda nedstämd ut, utan bar fullt ut sitt
hufvud så högt som någonsin, och hans blodsprängda ögon
blickade med förakt ned på riddaren och hans följe. Nils betogs
af en ofrivillig afsky vid åsynen af denne man, som varit i
stånd till ett så oridderligt handlingssätt och likväl nu
uppträdde med en fräckhet utan like. Han behärskade sig dock
och eftertänkte i sitt sinne, huru han snabbast skulle vinna
sitt mål.
»Man har sagt mig, herr David», ropade ban därför upp
emot muren, »att I voren hugad att dagtinga, och därför har
jag skyndat hit, på det vi icke onödigt må spilla tiden.»
»Ha-ha-ha!» skrattade herr David, »väl är jag sinnad att
dagtinga, men det har jag sagt, att jag vill göra upp saken
med en riddare af annat skrot och korn, än som I ären, herr
Nils, och jag står fast vid mitt ord!»
»Det är dock så, att I måsten gifva upp Salesta åt mig,
eller ock tager jag det med storm!» ropade Nils, utan att
fästa sig vid det kränkande i riddarens tillmäle.
»Aldrig!» ropade herr David tillbaka. »Jag vet bättre
att akta mitt sköldemärke än att sänka det neder för så feg
en man som Nils Sture! . . . Ha-ha-ha, I borden dock hafva
tand för tunga, I som lidit skymf på skymf och därunder
gått med narrs värd vid sidan.»
Nils blef blossande röd vid detta tal, som naturligtvis
åsyftade, dels att påminna honom om hans förnedring under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
