Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSONINGEN.
479
större än någonsin af det vapen, som befann sig i gossens
ägo. Han gjorde därför ett och annat spörsmål för att vinna
kännedom om, hvad Svante menade, och denne var ingalunda
svår att gå hans önskan i detta afseende till mötes.
Han berättade på sitt vanliga raska sätt, huru han och
brodern en dag förliden höst befunnit sig invid stranden af
den å, som flyter fram förbi Hammarstad, och huru de
därunder, i det de förföljde en and, som sam i vassen, kommit
ända fram under fönstren af fru Britas gård. Där hade de
nödgats uppgifva hoppet att vinna anden, men i stället hade
de vunnit den lösepenning, som han nu ville bjuda för
Hollinger. De hade just stått i begrepp att vända om, då de
hade fått se ett af fönstren på Hammarstad öppnas och hört
häftiga stämmor tala där inne. Detta hade kvarhållit dem,
och några ögonblick därefter hade något utkastats genom
fönstret och nedfallit i vattnet alldeles framför fötterna på
dem. De beslöto genast att fiska upp detta, och efter många
fruktlösa försök lyckades det.
»Och hvad var det så du fann?» sporde herr Erik och
fattade • Svantes hand.
Svante såg upp på riddaren och dröjde med svaret,
liksom om han plötsligt ändrat tanke vid riddarens spörsmål
och funnit, att han icke borde hafva så brådt med uppdagande
af sitt fynd. Men lika hastigt slog han sitt hufvud tillbaka
och såg riddaren öppet och oförbehållsamt in i ögonen. Han
tycktes finna sin första tanke ovärdig både sig själf och den
han talade med.
»Yi funno», svarade han därför, men helt tyst, rädd
liksom för sin egen stämma, »vi funno en hel knippa signet af
olika storlekar ...»
»En knippa signet... ?»
»Ja ... det var kung Karls, det var min farbroders, herr
Svantes på Ekesjö, och en hel mängd, men», Svante höjde sig
upp på tåspetsarne för att komma så nära som möjligt
riddarens öra, »herr Erik Olofsson sade mig, att de alla äro
falska, och att ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
