Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I BLEKA DÖDEN.
491
»Han skall se dagen åter, därför kunnen I vara tröst! Så
fort dager blir ljus, vill jag själf gå till ärkebiskopsstaden
och se till, om icke en örtkunnig broder står att finna till
hans vederfående.»
Ingeborg visste icke hvad hon skulle tänka om denne
man, som så plötsligt tycktes hafva förändrat sinne. Och
likväl kunde hon ej undgå att se, det samma vidriga uttryck
ännu stod kvar i hans anlete. Hon var öfverlycklig vid
tanken på riddarens räddning, och likväl skyggade hon tillbaka
för den skumma blicken och det mörka leendet hos honom,
som var räddningens vilkor.
Mannen satt en stund försjunken i sig själf. Så såg han
åter upp på Ingeborg och började helt försiktigt utfråga henne,
för att få sina första spörsmål närmare utredda. Tydligen
berodde på de svar, Ingeborg lämnade, vida mer, än hon själf
då kunde fatta, ehuru hon insåg nödvändigheten att dölja all
vetskap om hvad aftonen och vandringen i skogen
uppenbarat för henne. Detta lyckades henne ock, åtminstone så till
vida, att mannen lämnade henne i ro för vidare frågor.
Men därunder växte själfförtroendet hos Ingeborg, och
hon började i sin ordning utfråga mannen om riddaren, huru
han kommit hit i den undangömda stugan i skogen, och hvad
som vållat hans många sår, om det var i envig, eller om nu
strid stått mellan herr Nils och de ärkebiskoplige, — allt
frågor, som voro beräknade att insöfva mannen i säkerhet.
Det var dock ingen lätt sak att komma till klarhet med
honom, och så fyndigt än det jungfruliga sinnet var, så
saknade dock Ingeborg den erfarenhet och den
människokännedom, som här erfordrades.
I ett nu stod mannens öga fäst på henne, så uddhvasst
och så brinnande, att allt hennes blod stockade sig i hjärtat.
»Hvad haden I så velat göra, jungfru», sade han, »om
jag varit riddarens fiende i stället för hans vän, och om
jag gifvit honom hans bane, där han nu ligger redlös i mitt
våld?»
Men den arma flickan lyckades behålla väldet öfver sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
