Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE TVENNE BJÖrN rAMARNE.
555
spred sig därvid öfver hans anlete, och han lutade sig
tillbaka i stolen.
Någon hördes famla efter dörrlåset utanför, men den
lärde domherren förnam intet däraf. Han hade sina tankar
på helt annat håll, och synbarligen var det honom godt att
vara där, som de dvaldes, hos de store hädangångne. Ett
leende af innerlig fröjd drog öfver det bleka anletet, och
ögonen strålade af hänförelse.’
Bordet stod skjutet intill väggen, så att herr Erik själf
satt vid sidan af fönstret och kunde, när han ville, se ut
därigenom, eller rättare upp, ty hans rum låg högt från
marken i en af de byggnader, hvilka omgåfvo domkyrkan. Ett
af tornen med sitt kors var det föremål, söm alltid ögat
träffade, när det slogs upp från arbetet, och äfven denna kväll,
när han lutade sig tillbaka i stolen och de bilder, hvilka
upptogo hans själ, då han lade bort pennan, så mycket sjönko
tillbaka och förbleknade, att han var mottaglig för andra
intryck, såg hans öga det smärta tornet med spiran och
korset, som aftecknade sig mot den högblå vinterhimmeln. Ett
klart månsken belyste denna sida af domkyrkan, och bakom
korset strålade karlavagnens stjärnbild i en förunderlig glans.
Dörren öppnades helt sakta, och en högväxt skepnad steg
in i rummet, men kaniken hade icke i detta ögonblick sinife
för hvad som tilldrog sig i den yttre världen så nära honom.
Hans tankar foro vida i fjärran, och något försiggick äfven
på himmelen, som ännu mer drog honom bort från den
närvarande verkligheten.
En stjärna tycktes lossna och falla inom den nämnda
stjärnbilden. Kaniken fattade med båda händerna omkring
sidükarmarne på stolen och reste sig till hälften upp, helt
och hållet bortdragen och försjunken i åskådningen af den
fläck på himmelen bakom tornspiran, där stjärnan lyst och
försvunnit.
»Ett stjärnfall... där!» frammumlade han slutligen, men
tillade, i det han åter satte sig ned i stolen och med ett mildt
och fromt leende öfver det bleka anletet: — »Om det skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
