Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En signekäring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon fick det begärda. En docka var snart
hopsydd i form af ett lindebarn. Signekäringen reste sig
upp, tog dockan och käppen och sade:
«Nu går jag te kyrkogården och gräfver ner den.
Tredje torsdagen från i dag kommer jag igen, då får
vi se. Blir det lif, så kan du se dej i ögonstenen på
barnet, men ska’ det dö, så ser du bara svart, och
ingenting annat än svart. Se’n går jag norrut te
Joramo. Der har jag inte varit på länge, men di har
skickat bud efter mej för en unge, som har bara
trollsvek; då ä’ det inte svårt, jag ska’ föra honom motsols
under ett stycke grästorfva, så blir han folk igen.»
«Jaså, kors i alla da’r!» sade dränghustrun
beundrande. «Joramo? D’ä’ ju i Lessje? Kors bevars, så
långt bort!»
«Ja, d’ä’ långt dit, men der ä’ jag född och
uppfödd,» svarade signekäringen. «Se’n jag var der, har
jag vandrat vida omkring, och lika rik ä’ jag för det.
Då var det bättre tider för Gubjör,» sade hon med en
suck och satte sig ned på bänken. «Men der på
Joramo var en bortbyting, ska’ du se,» sade hon, i det
en sägen från forntiden framstod för hennes minne, då
hon vände blicken mot sin barndom. «Moster mins
farmor, hon var på Joramo i Lessje, och hon hade en
bortbyting. Jag såg’en aldrig, för hon var död och
han var borta, långt innan jag kom te; men mor min
talte ofta om’en. Han såg ut i syna som en gammal
väderbiten gubbe. I ögona var han så röd som en
mört, och han glodde i mörkret som en kattuggla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
