Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
De tvåläppiga växternas stora familj, som på de närmast följande sidorna företrädes av nr 88-103, innefattar växter av mycket nära frändskap. De äro sålunda till nästan alla sina delar ganska lika varandra, och släktena skiljas mången gång blott genom små och tämligen oväsentliga karaktärer. Alla hava korsvis motsatta blad på en 4-kantig stjälk; blomställningarna, som sitta i de motsatt bladvinklarna, äro egentligen tvåsidiga knippen (jfr nr 71 Asperula och 78 Centaurium), men oftast så hopträngda, att de likna blomhuvud, och så rikblommiga, att de liksom en blomkrans omgiva varje stjälkled; se t. ex. nr 88, 89, 94, 95, 99! Av denna anledning är familjen i Linnés Philosophia Botanica benämnd Verticillatæ (av verticillus: virvel, ring eller krets).
Redan hos Mentha röjer sig labiat-blommans egendomlighet. Dess krona är olikbladig, symmetrisk (se även nr 87!) eller som man också säger, zygomorf. Av de 5 kronflikarna förena sig de 2 bakre till en, som i fig. 2 igenkännes på sin tvåkluvna spets och som hos de flesta labiater utgör blommans överläpp: de 3 främre flikarna äro däremot hos Mentha ej tydligt närmade till varandra och hava ungefär den bakre flikens form och storlek, så att Menthas krona ser ut att vara fyrflikig och likbladig. Av de 5 ståndarna är den bakre försvunnen, och de 4 återstående äro hos de flesta släktena tvåväldiga ("didynamiska"), d. v. s. 2 långa och 2 korta. - Hos de närmast förlande, Lycopus (nr 89), Thymus (nr 90), Origianum (nr 91) o. s. v. ser man de 3 främre flikarna allt mer förena sig till en underläpp, som till storlek, form och färgteckning är olik överläppen. Blomkronan blir därigenom gradvis allt starkare zygomorf för att slutligen bliva tydligt 2-läppig, t. ex. nr 92 och följande.
Slutligen karaktäriseras Labiatæ av en 4-delad klyvfrukt, lik den hos Boraginaceæ. Alla innehålla flyktiga eller eteriska, stakrt luktande oljor i sina örtartade delar.
För att undvika upprepningar i det följande, hänvisas härmed till avbildninarna, som i allmänhet åskådliggöra släktkännemärkena, såsom blomfodrets, blomkronans, ståndarknapparnas och delfrukternas form.
Åkermyntan är allmän på fuktiga ställen (diken, stränder) och saknas blott i nordligaste delen av de nordiska länderna. Allan myntor hysa en flyktig olja av behaglig likt, och bladen äro användbara som nerv- och magstärkande läkemedel, särskilt av de odlade, starkt luktande arterna krus. och peppermyntan . Pepparmyntoljan användes även i pastiljer och åtskilliga munvatten. Dess verksamma huvudbeståndsdel, det kamferartade ämnet mentol, är starkt antiseptiskt, mögelhindrande och bakteriedödande.
Tavl. 88. Fig. 1 växtens översta del, 2 en tvåkönad blomma, sedd från sin högra sida (10/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
