Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
-
Det är öfverraskande att jemföra den svenska afdelningen på verldsutställningen
1878 med en några år gammal katalog, t. ex. öfver verldsutställningen i Wien eller
utställningen i Köpenhamn 1872: man skulle tro, att digerdöden under mellantiden
hade härjat de svenska konstnärernas läger, och att en ny generation uppstått. Dessa
är visade oss namnen Scholander, Boklund, Winge, Malmström, Rydberg, Palm, Fagerlin,
Saloman, Kronberg o. s. v. I år äro de försvunna och ha lemnut plats för namnen
Birger, Hirsch, Eek, Pauli, Sparre, Södergren o. s. v.; blott få återstå af det gamla
gardet, och de nya äro ännu elever. | |
Detta förhållande gjorde — för att säga det öppet och ärligt — att den svenska
konsten på verldsutställningen icke kom till sin rätt! Den hade att uppvisa en mängd
lofvande elev-arbeten — men mästarne från Ehrenstrahls och Sergels land, de funnos
icke eller blott sparsamt, och de som funnos voro icke en gång tillfredsställande repre-
senterade. Sålunda gaf t. ex. Rosens »Blomstermarknad» (i olja) icke verlden något
begrepp om Erik XIV:s mästare, Edvard Berghs landskap ej om den trogne skildraren
af Sveriges skogsnatur.
Det var blott en enda svensk mästare som var väl och fullständigt representerad på
utställningen: det var Alfred Wallberg. Derigenom har landskapet ryckt upp i spet-
sen för det svenska måleriet. Åter en missvisning! Men Wahlberg står här med
palmen i handen och förtjenar att göra det, låtom oss således egna honom vår upp-
märksamhet såsom Sveriges förste målare. Som sådan var han ju med rätta att
anse, som sådan uppträder han med anspråk på att bedömas från den högsta ständ-
punkt, att betraktas icke i förhållande till de landsmän, som vandra i hans fotspår
eller stå längre ned i raden; han fordrar att betraktas i bredd med det första Europa
eger i denna riktning, att betraktas i bredd med dem, som blifvit belönade med ut-
ställningens första medaljer. Han tål att sammanställas med de Nittis och Pasini,
med Francais och Millais, med Munthe och Gude (den siste hors concours). Och här
bör det medgifvas, att der det är fråga om koloristisk routine och teknisk färdighet,
är det måhända ingen mer än de Nittis, som öfverträffar honom. En färgeffekt som
den ljusa solbeglänsta ängen i hans dunkla skogslandskap, der den saftiga grönskan
formligen läskar ögat som en sval dryck läskar tungan på en varm sommardag —
eller måhända ännu mer den dallrande solvärmen öfver det sydländska landskapet
vid Nizza äro utan like med hänsyn till förmågan att låta penseln lyda hvarje det
minsta intryck af den stämning, konstnären vill återgifva. Men här står vår konstnär
på gränsen af en fara. Det är en punkt på denna routinens bana, utöfver hvilken
konstnären icke ostraffadt kan gå: det är en punkt, der sannings-cheruben står med det
brinnande svärdet, icke för att utdrifva ur paradiset men för att bevara oskulds-para-
diset för konstnären, och säger: »Utanför är icke naiveté, icke sanning, gif dig icke de
lockande makterna i våld!» Vi vilja icke säga, att Wahlberg ännu låtit förleda sig
att öfverskrida denna gräns, men det finnes tecken i hans taflor som tyda på, att
den koloristiska routinen börjar spela en hufvudroll för hans medvetande, att det
effektfulla för honom gäller mer än det naiva; vi tvifla dock icke på, att hans ädla
konstnärsnatur skall veta att rädda sig sjelf derför, och erinra sig, att medlet icke
bör sättas i målets ställe. Att Wahlberg icke skall gifva efter för den frestelse, som
ligger i hans utomordentliga tekniska talang, derför ansvarar oss den själfulla poesi,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
