Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hvilar på djupet af hans väsen och uttalar sig så varmt och innerligt, synner-
ligen när han skildrar sitt fäderneslands natur. Och derom bär den månskensnatt
vittnesbörd, som vi denna gång meddela våra läsare.
I andra ledet uppryckte en yngre konstnär, hvars sträfvanden Sverige länge följt
med intresserade blickar. Hvad »Epilogen» lofvade som ett ännu icke fullmoget
’arbete, hvad några följande arbeten visade oss såsom en stark kamp för frigörelse af
de måleriska idealer, som slumrade i konstnärens inre, utan att kunna komma till
klarhet, det har Gustaf Cederström hållit i sin taflia: »Carl XII:s lik bäres af hans
officerare öfver de norska gränsfjällen». Det är ett ytterst lyckligt grepp den unge
konstnären här gjort, redan sjelfva stoff-valet är lyckligt, och han har åskådat sitt
stoff både med konstnärligt allvar och med poetisk skarpblick.
Det är en dyster, gråkall vinterdag på gränsen mellan Norge och Bohuslän eller
Dalsland. Stormen tjuter öfver klipporna och hvirflar upp snön till yrande dammoln.
För öfrigt höres icke ett ljud på de vida fjällhedarna, utom en hunds skällande och
lille Jens" barnsliga prat, hvilken har sprungit farfadren, en gammal afskedad soldat,
som ännu idkar fågeljagt, till mötes i den inbrytande skymningsstunden. Medan
de vandra framåt mot hemmet, den gamle med den skjutna fågeln på nacken, når
ett aflägset ljud deras öra under tystnaden — tunga steg som af en jättes gång,
taktfast och enformigt, långt borta. De stanna och lyssna — det är icke en persons,
utan mångas steg, men ännu syns ingenting, och blott som en tung, mörk aning när-
mar sig det taktfasta tåget. Plötsligt lyser en sönderrifven svensk fana med den
kungliga namnchiffern fram öfver fjällsidan, men den är inböljd i flor; en mörk skep-
nad med blottad värja går i spetsen, efter honom följer ett tåg af svenska officerare,
och mellan sig bära de — ser han rätt, den gamle i aftonskymningen? Detta lik,
som de bära på sina skuldror, är det icke han? Han, som den gamle följt från Narva
till Pultava? Han, som ryktet sedan burit på örnens vingar öfver Europa? Han,
Sveriges ära och Sveriges olycka — och dock älskad som ingen annan af det folk,
han bragte hunger och nöd och förde till undergångens rand? Jo — det är han,
det säger det långa tåget, som följer efter: det är den svenska hären, som tågar hem
med sin fallne furste. Det är icke en, som talar i det långa tåget — stumma draga
de fram, icke en gång en dämpad trumhvirfvel ljuder, och den lille trumslagaren
andas på sina frusna fingrar. Den gamle har fått hatten i handen — men hunden
helsar likfärden med ett klagande tjut, och så drager det förbi som en andesyn, det långa
tåget — och en fjerdedels timme derefter står han ensam qvar, den gamle med de
hopknäppta händerna, med hunden och barnbarnet; men nu vet han, att det är sorg
i Svea rike, ty lejonet från Bender har fallit.
Betrakta vi taflans Komposition, så visar den sig i allt hufvudsakligt allvarlig
och god, det är något stort och högtidligt öfver dess enkla konturer. Deremot måste
det medgifvas att teckningen i de särskilda figurerna icke sällan lemnar något öfrigt
att önska, liksom den gamles grupp synes alldeles oberörd af den storm, som om-
hvirflar tåget, som rör sig några steg ifrån den, ehuru denna grupp står ännu mera
blottstäld för vinden. Dessa och andra omständigheter visa oss, att den unge mästa-
ren ännu har ett och annat att öfvervinna, innan han stiger upp på den höjd, som
vi hoppas vara honom förbehållen, och der vi gerna ville önska honom välkommen.
J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
