Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
Den tafla, som näst de två förenämnda tilldrog sig juryns — om än ej i samma
grad publikens — uppmärksamhet, var Hugo Salmsons »Qvinna från Picardie». Det
faller strax i ögogen för den, som känner den nyare franska skolans mästare, att
Salmson denna gång tagit Vollon till sitt mönster. Som hon sitter der, är hon en
syster till »la femme du Pollet (a Dieppe)», som hon var synlig i salongen 1876, och
som hon nu från M. Duncans salar vandrat in i den franska afdelningen af utstaäll-
ningen (n:r 842). Dermed vilja vi intet ondt ha sagt om Salmsons tafla — tvärtom;
att välja sina mönster med förstånd om hvad man sjelf förmår, gör en konstnär större
ära än att jaga efter en osann originalitet. Och det är en ädlare uppfattning i Salm-
sons enkla figur än i Vollons något outrerade framställning af det storslagna och råa
i den med starka steg framskridande qvinnan af folket, ehuru denna naturligtvis till
gengäld fått mera af en urtyps breda storhet öfver sig, liksom Vollons figur verkligen
gör intrycket af en qvinna af folket i fria luften, medan Salmsons figur bär prägeln
af att härstamma från ateliern och modellen.
Med dessa tie konstnärer ha vi nämnt dem, som erhöllo juryns utmärkelser:
Wahlberg en medalj af första klassen, Cederström andra klassens medalj och Salmson
mention honorable — vi skola härtill blott, innan vi öfvergå till omtalandet af de
öfriga målarne, som representerade Sverige på utställningen, nämna segraren på skulp-
turens fält, John Börjesson, hvars »Fångne viking» prisbelönades. Den vidtbefarne
vikingen är uppkastad på en sydländsk strand, har blifvit bastad och bunden, bunden
vid pelaren från ett antikt tempel och har väl ingenting annat att vänta än döden.
Skeppsbruten är han; ty de våta lockarna, hvilka i tunga massor hänga om hans
panna, visa, att han varit i beröring med böljorna. Det är ingen dödsfruktan i detta
ansigte — den sköna kroppen behöfde ej de fängslande banden för att vara fullkom-
ligt stilla — men man ser bakom det starka i ansigtets drag och uttryck ett oför-
likneligt vackert skimmer af en inre, till hälften dold, vek stämning, hvilken nu genom-
går hans själ. Det är klart, att han tänker på hemmet, att han tillhviskar sunnan-
vinden, som nu friskt blåser nordpå, en helsning till det land, hah aldrig mer skall
ge, till
»den lund, der han drömde så gerna,
Helsen hvar hängbjörk, der trastarna slå —
Sitter derunder en älskande tärna,
Helsen, ack helsen den hulda också.»
Och detta drag af en vek stämning, som jäser under det starka yttre, har dock intet
sentimentalt, det är så rent menskligt, att det vinner vår hjertliga sympati. Behand-
lingen är i anatomiskt hänseende i allt väsentligt förträffligt genomförd och röjer ett
studium och en iakttagelse, som förenar sig med den finaste känsla för liniernas ren-
het och storhet.
Bland de yngre konstnärer, hvilkas namn här egentligen för första gången hördes,
utan att de dock kunde komma i betraktande vid belöningarnas utdelning, utmärkte
sig särskildt två: Hagborg och Forsberg.
Hagborgs tafla: »De väntande» är en enkel historia, ofta berättad, men en af
dessa, hvilka, så ofta de förtäljas med sanning och känsla, gripa det menskliga i oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
