Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Literatur - M. G. Schybergsson, Underhandlingarna om en evangelisk allians åren 1624—1625 anm. af C. Annerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
literatur.
ur militär synpunkt för dem låg aldeles klar. De trådde för
öfrigt icke tillbaka i hastigt mod. Tvärtom höllo de stadigt fast
vid sitt anbud, ja, de gingo äfven in på att jämte Danmark
träda upp till protestantismens räddning. Kanske hade
författaren kunnat något starkare betona detta, att, så fort Gustaf Adolf
och Oxenstjerna öfvertygat sig, att Danmark ej trädt emellan
blott för att korsa Sveriges planer och sedan lemna den tyska
saken i sticket, hade de intet emot att taga del i striden. Att
så ej skedde, kora icke däraf, att de sågo Danmark draga
svärdet ; det var icke de som trädde tillbaka, utan de öfriga staterna,
som, ej förstående situationens allvar, vägrade att gå in på ae
vilkor, vid hvilka Gustaf Adolf och Oxenstjerna, som bedömde
alt med verkliga statsmäns klara pröfvande blick, måste fasthålla.
För Kristian IV var det ej ovälkommet, att Gustaf Adolf
lemnade rum åt honom. Han kunde aldrig fatta de stora
synpunkter, ur hvilka denne såg frågan, ty han insåg ej och
ville ej inse, att han utmanade katolicismen till en strid på lif
och död och att man därför måste möta den med starka vapen.
Den framställning man ej sällan möter, att Kristian i
förskräckelsen öfver, att Gustaf Adolf ville draga sig tillbaka, på fullt
allvar erbjudit honom att häldre mot ersättning af kostnaderna
öfvertaga den armé som nu sammandrogs i Danmark, är såsom
författaren söker visa mindre riktig. Det var blott en manöver
af Kristian för att inbilla verlden, att han var färdig att köpa
sämjan med Sverige till hvarje pris. Däremot är af flere bevis
klart, att han icke utan oro förnam möjligheten af att Gustaf
Adolf skulle aldeles taga sin hand från saken. Något dylikt
hade han ej tänkt sig som resultatet af sin politik, och hvart
hän denna i öfrigt bar, det började han kanske snart att erfara.
Redan innan det kommit till strid, då han om sommaren 1625
sammandrog sina trupper i Neder-Sachsen, öppnades hans ögon
för ställningens faror. Bellin, som här besökte honom, skrifver,
att han bittert beklagade sig öfver sitt öfvergifna läge och att
det såg ut som om han, därest icke Sverige räckte honom sin
hand och de öfrige kraftigt togo honom under armarne, skulle
sluta fred på hvad vilkor som hälst. Och dock var hans
afundsjuka mot Sverige så stor, att han äfven midt i denna nöd fann
de anspråk Gustaf Adolf stälde på öfriga stater, innan han ville
draga svärdet, vara altför höga*.
Denne hade nämligen, som vi ofvan oinnämt ännu icke visat
ifrån sig tanken på att taga verksam del i striden, ehuru Dan-
* Bellin t. Ax. Oxenstjerna, Lüneburg-Zelle 29/6 (g. st.) 1625 bland
prof. Hammarstrands förut omnämda bref.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
