Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - En tafvel-historia, af G. Göthe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ex tafvel-historia.
169
rike, och ingenstädes träder oss denna försoning till möte
så fullständigt, ingenstädes är harmonien så genomförd som
i de store målarnes verk, en Rafaels, en Michel Angelos
och Tizians.
Till exempel just i Tizians »Asunta». — Men lärorikt
är att här lägga märke till, hurusom de små englarne, som
kretsa kring den till himlen sväfvande Maria, ega en
alldeles omisskänlig frändskap med sina årsbarn, de stojande
bytingarne i Venus-trädgården. Och dessa åter voro ju,
som vi sett, ej annat än moderniserade grekiska Eroter. —
Så pass »hedniska» äro vi emellertid sjelfva än i dag i
konsten. Ty de englar och genier, som våra konstnärer någon
gång framställa, ega samma ätteledning som Tizians, i fall
de icke annars härstamma just från dessa. Så pass
allmängiltiga former präglade en gång den grekiska fantasin.
De Tizianska kärleksgudarnes modernisering visar sig
i synnerhet i en yppigare formgifning, sådan som
renässans-mästarne i allmänhet och i synnerhet Venetianarne älskade,
— en yppighet, som .stegrades under barock-tidehvarfvet,
till dess en ny renässans (på 1700-talet) med en trognare
anslutning till antikens förebilder återgick till smäckrare
former, ja stundom öfverdref dem ända till magerhet.
För öfrigt har Tizian, såsom redan är antydt, tämligen
troget återgifvit Filostratos. skildring; dock med en viss
frihet, som bland annat visar, att han fäste sig mindre vid
den grekiska sofistens allegoriska vinkar än vid det rent
pittoreska i bilden. Omgifningen är snarare ett fritt
landskap än en trädgård. »Slagsmålet» är förvandladt i en
harmlös lek, och både denna och harjagten försvinna nästan bland
mängden af små episoder i det lifliga hvimlet. Venus sjelf
och offringen åt henne spela ingalunda en hufvudroll i taflan.
Endast två nymfer uppträda, stormande fram med sina
gåfvor bredvid gudinnans stod i nästan bacchantisk yra.
Hufvudsaken är den ystert lekande barnskaran sjelf i
dess vexlande form- och färg-spel. Och den sinligt
uppsluppna scenen är målad med en lust och ett lif, som visa,
att, om målaren fick ämnet sig förelagdt af beställaren ur
en antik skriftställares verk, han dock på intet sätt fann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
