Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - En tafvel-historia, af G. Göthe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
en tafvel-hi8t0ria.
pensel, äfven om här och hvar rent italienska drag och
typer träda i dagen. Dessa efterbildningar stå ej i detta
hänseende ensamma. Tvärtom, hans fantasi egde redan under
denna hans ungdoms- och studie-tid ett så utprägladt
skaplynne, och så snart han satte penseln på duken eller
ritstiftet på papperet, trängde hans individuela uppfattning
med sådan makt i förgrunden, att det tycktes vara honom
nästan omöjligt att blott återgifva, hvad han såg. Men att
denna sjelfkänsla tillika var fullt medveten redan hos den
ännu icke trettio-årige mästaren, synes t. ex. af ett bref till
hertigens af Mantua sekreterare, deri han fäller det stolta
yttrandet: «Jag har alltid haft till grundsats att ej
sammanblanda (confondre) mig med någon annan mästare, hur stor
han än må vara». Midt under det trägna studiet af de
store Italienarne, hvilka han vördade och af hvilka han
lärde sig så mycket, kände han sitt eget snilles vingar växa.
Det saknas ej yttranden af honom från denna tid, som visa,
att han i sin obemärkthet ansåg sig fullgod med flere
då beryktade mästare; och de Tirianska efterbildningarna
bland andra tvinga oss att ge honom rätt. Man kan i dem
utan svårighet röja den kraftiga hand, som just höll på att
rycka målarkonstens herskarspira ur italienarnes händer och
för en tid flytta dess högsäte till norden.
Inför Rubens’ bägge taflor märka vi, att vi ytterligare
ett stycke aflägsnat oss från antiken; samma vägstycke
nämligen som skiljer flamländaren från italienaren och
barocken från högrenässansen. Kompositionen är i
hufvudsak densamma, men detaljerna och hela karaktären
förändrade. Konturerna äro mindre rena, modelleringen mindre
fast, formerna äro ännu yppigare och mera likasom upplösta i
färgspelet, hvilket som från Tizians varma, mättade toner
börjar drifvas upp i den höga Rubenska ljusskalan.
Framställningen är en grad mindre plastisk, en grad mera koloristisk;
hela scenen en grad mera yster och uppsluppen. I
synnerhet märkes detta i Bacchanalen. I alt detta igenkänner
man den store flamländske färgkonstnären, sådan han
förblef ända till sin död och sådan han visar sig i så godt
som alla de omkring 2,000 målningar, man tror sig känna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
